Tänk dig att du växer upp med en singelmamma som skaffat barn på egen hand, med hjälp av så kallad insemination. Den dagen du börjar ställa frågor om din pappa, eller spermadonator som han kallas i de här sammanhangen, får du så reda på att den vars gener du ärvt också är pappa till 500 andra barn. Om du har tur får du kunskapen innan du själv vill bilda familj, eftersom risken annars är du skulle råka inleda ett incestuöst förhållande med någon som blivit till genom samma donator. Låter det som en dystopisk science fiction? Det är det inte. Det är verkligheten.
Jonathan Jacob Meijer heter “seriedonatorn”. Hans spermadonationer tros ha avlat minst 550 barn i flera länder runtom i världen, rapporterar brittiska Daily Telegraph. Nu stäms donatorn eftersom risken för incestuösa relationer är hög.
Donator låter ju fint, filantropiskt rent utav. Och det är också Meijers försvar. Han menar att han gjort en god handling och velat hjälpa sådana som annars inte kan skaffa barn. Men var finns det fina i att få reda på att du är ett av hundratals syskon, massproducerade i en pengaalstrande industri? Var finns barnperspektivet? Barnens rättigheter? Barnens intressen?
Det är dags att kalla den nakne kejsaren för naken. Dags att kalla denna barnindustri, dit också surrogatmödraskap måste räknas, för ett etiskt misslyckande och ett svek mot barnen.
Ja, smärtsam ouppfylld barnlängtan kan vara ett lidande. Men det kan aldrig vara meningen att barn ska tvingas betala ett omänskligt pris för en vuxenvärlds längtan efter självförverkligande eller familj. Men likväl är det här vi har hamnat.
Det är dags att kalla den nakne kejsaren för naken.
— Frida Park
Trots barnkonvention, trots fina ord och intentioner om att barns intressen alltid ska sättas i främsta rummet växer det i dag upp barn som blivit till i en industri som sällan ifrågasätts eftersom den målas i regnbågsfärger. Precis som i andra polariserade frågor kostar det för röster som vågar kritisera. Men det får kosta vad det kosta vill, barns rätt till sitt biologiska ursprung måste gå före vuxenvärldens tal om sina rättigheter.
[ Frida Park: Svensk lagstiftning om surrogatmödraskap räcker inte ]
Har världen inget lärt från adoptionshärvorna som förött hela familjer och de barn som adopterats, i Sverige och i andra länder? Och hur vet vi att Jonathan Jacob Meijer är ensam om att vara “seriedonator”? Hur många fler givmilda “filantroper” har gjort samma sak?
Det är dags att politiker tar ansvar för talet om barnkonventionen. Det är dags att politiker inser att vuxnas längtan efter barn aldrig får trumfa barnets rättigheter. Oavsett risken att kallas för bakåtsträvande homofober är det hög tid att politikerna ställer sig på barnens sida – inte de vuxnas.
Att enbart svartlista enskilda donatorer är inte en framkomlig väg. Inte heller att enbart garantera att donatorer inte får vara anonyma. Snarast möjligt måste lagar stiftas som ser till att inga fler barn någonsin ska tvingas få reda på att deras biologiska pappa är en seriedonator som avlat över 500 andra barn. Dags att dra i handbromsen.
[ Debatt: Beställda barn får betala priset för föräldrarnas lycka ]
