Ska en lärare vara skyldig att ange sina elever? Om ett barn uppehåller sig illegalt i landet och enligt myndighetsbeslut ska lämna Sverige, men familjen väljer att stanna och eleven fortsätter att gå i svensk skola – ska då personalen ta upp telefonen och ringa polisen?
Om vi ska fråga regeringen och dess samarbetsparti Sverigedemokraterna verkar svaret vara ja. I Tidöavtalet kan vi nämligen läsa att ett förslag på ”informationsutbyte och anmälningsplikt” kommer läggas fram. Polisen ska enligt förslaget informeras av personal inom den kommun eller myndighet som kommer i kontakt med personer som uppehåller sig i landet utan tillstånd. För att sedan utvisas. Detta kommer tveklöst utsätta många inom kommunal, regional och statlig förvaltning för moraliska dilemman och etisk stress.
Pendeln har sannerligen svängt. För tio år sedan införde en borgerlig regering rätt för papperslösa att få vård. Nu inför alltså en (annan) borgerlig regering en regel som innebär att vård- och utbildningspersonal i stället ska ringa polisen om en papperslös kliver in på en vårdcentral eller en skola.
Naturligtvis har klausulen i Tidöavtalet väckt reaktioner. På goda grunder. Kritiken har främst kommit från lärare. Oetiskt säger en. Strider mot barnkonventionen säger en barnrättsjurist. Låt inte lärarna bli polisens informatörer säger företrädare för Lärarnas yrkesetiska råd.
[ Biskop i Svenska kyrkan försvarar sin rätt att kritisera Tidöavtalet ]
Många är de lärare som nu hänvisar till sin övertygelse, sin etik och sitt samvete som skäl till att de aldrig kommer ange sina elever. Att var och en bör följa sitt eget samvete i sitt privatliv, och så långt det är möjligt även i arbetslivet, förefaller för de flesta vara helt rimligt. När det handlar om friheten att följa sitt samvete och, inom rimlighetens gränser, välja bort uppgifter och pålagor som står i motsats till den egna moraliska kompassen bör detta, som i fallet med lärarna, vara en självklarhet. Naturligtvis borde de lärare som anser att Tidöförslagets angiveriklausul går emot deras etik och moral också undantas från just den arbetsuppgiften. Sammanfattningsvis: Lärarna borde få samvetsfrihet.
Lärarna borde få samvetsfrihet.
— Steven Crosson
Samvetsfrihet har i den svenska debatten främst kommit att sammanlänkas med abort och de uppmärksammade barnmorskefallen. Men som framgår är frågan bredare än så. Om rätten till samvetsfrihet har det också under åren lagts fram riksdagsmotioner från såväl KD som SD.
Viss samvetsfrihet finns redan i dag några för några grupper: Den svenske värnpliktige som har moraliska betänkligheter har rätt att slippa göra värnplikt med vapen. Även präster och journalister har samvetsfrihet. Men vårdpersonalen har i dag ingen rätt att slippa utföra aborter. Och läraren har ingen rättighet att slippa ange elever. Och det är fel. I tider när lite allt möjligt ska slängas in i grundlagen kan man fråga sig om det inte finns plats för en ytterligare rättighet. Är det inte dags att även rätten till samvetsfrihet skyddas i svenskt lag?
[ Elisabeth Sandlund: Det är en mänsklig rättighet att få följa sitt samvete ]
