Kyrkorna har kanske starkare än andra röster stått upp för en generös migrationspolitik. De politiska tongångarna, från höger till vänster, är numera tämligen samstämmiga i att det faktum att Sverige tog emot väldigt många under väldigt kort tid har förvärrat problemen som redan fanns i segregerade förorter.
Namn som Husby, Råslätt eller Gottsunda förknippas i medierna med skjutningar, sprängdåd, droghandel och gängkriminalitet. Barn som saknar tillhörighet till majoritetssamhället finner den i gäng och används som torpeder för att de kommer ”billigare undan” om de skulle åka fast. Andra barn hamnar i vägen för kulor bara för att de råkar befinna sig i området. Oändliga tycks de utmaningar som riskerar att växa sig oöverstigliga bland maskrosbarnen i asfaltskomplexen.
Bilden som målas upp av polisen, politiker och i medier är onekligen mörk. Men även om utmaningarna är enorma och kommer ta decennier att vända, är den mörka bilden ofta alltför ensidig.
Bland flera kyrkliga företrädare finns det en frustration över det stigma som samhällsdebatten och mediebilden skapar av områdena. I samband med rapportsläppet om Frikyrkan i orten nyligen berättade pastorer som arbetar och bor i utsatta områden om ungdomar i riskzonen som finner en tillhörighet i kyrkan, får hjälp med läxor och ett socialt sammanhang bortanför gängens nypor. Om mammor och familjer som finner gemenskap och meningsfullhet i kyrkan. Kyrkan fortsätter att stå stadigt både för en välkomnande politik och för att i ord och handling verka för integration.
Oändliga tycks de utmaningar som riskerar att växa sig oöverstigliga bland maskrosbarnen i asfaltskomplexen.
— Frida Park
Religion, tvärtemot vad många i tyckonomin tycker om att framställa det, är inte problemet utan en del av lösningen. Där kyrkorna faktiskt finns, och här och där även funnits länge, finns erfarenheten och exemplen från människor som lyfts ur utanförskap och till delaktighet i det svenska samhället. Kristna, till skillnad från sekulära och många gånger extremindividualistiska svenskar, har ofta en fördel i att kunna vinna till exempel muslimers förtroende: det finns en gemensam, mycket grundläggande, beröringspunkt i att religion är en viktig del av tillvaron.
[ Pastor: Det bästa vore om kristna flyttade till utsatta förorter ]
Men de kyrkliga initiativen är för alldeles få och saknar alldeles för mycket resurser. På alltför många håll är kyrkokartan över förorten en bländande vit fläck. I Frikyrkan i orten framkommer det att 433 000 människor bor i områden där man dagligen upplever segregationens baksidor, utanförskap, språk- och kulturförbistring.
Kristna är vana att tänka missionellt, att vi behöver utbilda oss i språk och kultur för att resa till andra sidan jordklotet och berätta de glada nyheterna. I dag behöver man bara flytta till Skäggetorp, Norsborg eller Vivalla för att nå de 21 folkgrupper som kategoriseras som onådda. Men, märk väl, gärna med samma noggranna förberedelse. Det är nämligen inte fler kortsiktiga projekt som behövs. Inte i första hand fler kampanjer. Det behövs fler kristna som är villiga att flytta till förorten.
Det är tvunget att vi i kyrkan skakar oss ur eventuell medelklassbekvämlighet och ser över våra kyrkliga prioriteringar.
— Frida Park
Det är väsentligen lättare att öppna sin fysiska och inre dörr för grannen i lägenhetskomplexet som man delar förskola och kvarterets snabbköp med, än att lyssna på den som om aftonen sätter sig i sin svenssonbil och åker hem till sin trygga villa. Nej, det är inte lätt att flytta till Tadjikistan, Sydsudan eller Filippinerna som missionär. Kulturkrockarna kan vara legio. På samma sätt kan det vara att flytta till ett område där det svenska majoritetssamhället är i klar minoritet, särskilt om bekvämlighet och trygghet är livets främsta målbild.
Det är dock tvunget att kyrkan skakar sig ur eventuell medelklassbekvämlighet och ser över sina prioriteringar. Om inte samhället tillsammans kraftsamlar för att vända utvecklingen i de områden som kallas för utsatta kommer utsattheten öka – och sprida sig.
Samtidigt kommer vi aldrig komma till rätta med utmaningarna så länge vi tänker i ”vi och de”. Inte förrän alla innefattas i ett självklart och rungande ”vi”. Det hindrar inte att vi aldrig får tveka att tala sant om verkligheten. Men det måste göras utifrån att problemen är ”våra”, inte någon annans, någon annanstans.
Hit kommer vi inte om inte samfundens yttersta ledningar börjar prioritera särskilt utsatta områden och gör om dem till särskilt utvalda. Utvalda i ord, bön och handling. Utvalda i strategier och resursfördelning. Samfunden skulle kunna ta statsbidragen och öronmärka dem till detta. Inte bara för att vi vill berätta om Jesus, utan även för att kyrkor faktiskt har unika möjligheter att bidra till skillnad. En gång var kristna övertygade pionjärer som gick dit ingen annan var villig att gå. Kan vi bli det igen?
[ Ingemar Forss: Vi har förlitat oss för mycket på några få hjältar ]
