Att vårt land står inför gigantiska integrationsproblem råder det ingen tvekan om. Alla är överens om att värderings- och kulturkrockarna som konstant uppträder, och ibland resulterar i segregation och till och med våld, måste lösas och det snarast.
I förra veckan blev jag utmanad i mötet med ett 80-tal yttersta kompetenta ledare från Pingströrelsens barn- och ungdomsverksamheter. Vid middagen på kvällen började vårt bord samtala om det fantastiska, men också väldigt utmanade, i att en hel del församlingar efter pandemin har sett en tillströmning av ungdomar vars föräldrar är födda utanför Sverige. Det handlade inte bara om någon enstaka församling utan flera församlingar från olika städer. Samtalet kretsade kring de utmaningar och möjligheter som ligger i det.
De berättade om hur de fått lära sig att hålla sina predikningar på helt andra sätt än tidigare eftersom deltagarna varken var vana eller fostrade i att sitta still och lyssna på någon som talade en längre tid. En av pastorerna har därför upptäckt att det är bättre att utgå från korta Jesus-citat och röra sig i rummet under tiden som han talar.
I andra sammanhang har de infört avgränsade tider då besökarna måste komma för att bli insläppta. De som verkligen ville vara där såg till att komma i tid. De hade lärt sig att tydliga former och ramar skapade en betydligt bättre verksamhet – för alla.
Bilden av integrationsutmaningarna komplicerades ytterligare när en annan av ungdomspastorerna började berätta att det gäng som han arbetade med inte kom från invandrarkulturer utan var ungdomar från bygden med svenskfödda föräldrar. De är präglade av en kultur som i deras fall relaterar till att åka epa-traktor. Han behövde hitta vägar att adressera killarna som hade en problematisk syn på tjejer. I relation till tjejerna handlar det om att få dem att förstå att de inte behöver ställa upp på det killarna anser sig ha rätt till.
Det är inte en invandrarkultur som ska integreras med en svensk kultur.
— Fredrik Wenell
Samtidigt kan det konstateras att dessa församlingars situation är en dröm. Detta är på riktigt missionella ungdomsarbeten som har stor betydelse, inte bara för ungdomars frälsning utan också för integrationen i samhället, som Frida Park skrivit om på ledarplats. Många är de församlingar som ber och längtar efter att få relationer till alla ungdomar som inte ser kyrkan som en självklar plats att gå till.
De jag samtalade med var, lyckligtvis, några år äldre och hade lite mer erfarenhet, men vi vet att ungdomsledare i församlingar ofta är i den tidiga tjugoårsåldern. De är alltså bara några år äldre än de ungdomar de möter i verksamheten. Det är i dessa unga människors knä den praktiska integrationens problem landar. Det är hos dem vardagens och verklighetens integrationsutmaningar – bortom ledarsidor, poddar och riksdagens talarstol – visar sig på riktigt.
Men de båda exemplen åskådliggör också på ett tydligt sätt att kulturkrockarna inte är endimensionella. Vad har till exempel Södermalms medvetna vegankulturer gemensamt med södra Smålands landsbygds epa-kulturer? Det är inte en invandrarkultur som ska integreras med en svensk kultur. Det handlar alltså om olika svenska kulturer i relation till en mängd etniska kulturer. De potentiella kulturkrockarna är nästan omöjliga att överblicka och en mångkulturell kompetens är nödvändig för att navigera i dem.
Vecka efter vecka, fredag efter fredag ställs unga ledare inför en verklig integration som inte går att teckna ner vare sig i policy- eller metoddokument utan som man lär sig genom att vara en del av dem. Och det är därför de som arbetar med ungdomar i de här verksamheterna är något av integrationens förtrupper. De lär sig hur konflikter pareras utan att bli vare sig mesiga eller kravlösa och fortsatt behålla respekten för individerna.
Samtidigt som det är fantastiskt att missionen kommit till våra kyrkor och församlingar får den här möjligheten får vi inte lämna de unga ledarna och ungdomspastorerna i sticket. De måste får det praktiska och moraliska stöd de behöver så att de håller i många år framåt.
[ Gästkrönika: Något händer när vi sätter oss vid kyrkfikat ]
Det är den här sortens ungdomsverksamhet som i förlängningen kommer att göra skillnad för samhället i sin helhet. De kanske inte alltid ser ut som att de lyckas på ytan. Inte sällan lämnar ledarna fredagarna med en känsla av otillräcklighet eftersom de inte ser omedelbara resultat. De behöver allt stöd de kan få, inte bara moraliskt. De behöver prioriteras både när det gäller pengar, utbildning och strategiska satsningar. Bara så kan integrationsutmaningarna som nu finns i kyrkornas mitt lösas.
[ Frida Park: Kyrkorna borde öronmärka statsbidragen till särskilt utvalda områden ]
