När svenska väljare ska skatta vilka frågor som är viktigast brukar biståndet, i gott sällskap med kultur- och trafikfrågor, hamna längst ner på listan. Intresset är minst sagt svalt bland den breda allmänheten för biståndsfrågor. Att det är så kanske är förståeligt. Biståndet är för de flesta en diffus historia. Verksamheten sker långt bort. Sällan eller aldrig får skattebetalarna se vad pengarna gör för nytta. Det är en anonym statlig utgiftspost som lätt sätts i opposition till de verkliga, direkta behoven som finns här hemma: förskolan, vården, äldreboendet i ena kolumnen.
Bistånd ger knapp effekt, eller så förskingras medlen. Så säger i alla fall nidbilden. Därför inte så svårt för politiker att göra nedskärningar, eller ”moderniseringar” som det också kallas. När så händer skäller biståndsorganisationerna och karavanen drar vidare.
Den här ledarsidan har länge haft den ståndpunkten att biståndet bör blir mer ambitiöst. I stället för ett enprocentsmål bör Sverige ha ett tvåprocentsmål, skrev vi före valet. Att Sverige fortsatt bör ha en generös biståndspolitik är en ståndpunkt som Dagen står fast vid. Samtidigt är det också sant att spelplanen har kastats om. Avtalet som slöts på Tidö slott slopade enprocentsmålet. Den moderate biståndsministern talar hellre om frihandel än om givande. På många sätt är det en ny verklighet för svenskt bistånd.
Om kyrkor och privatpersoner ska engagera sig mer i bistånd behöver också politikerna se över vilka statliga hinder som finns för det lokala engagemanget i bistånd och mission. Det gäller för staten att inte vara i vägen. Sverige är ett av världens högst beskattade länder, vilket gör det svårt för många att ge. I dag finns det möjlighet till gåvoavdrag, men detta måste bli mer omfattande och större. Det behöver bli enklare att ge till civilsamhälle, till bistånd, till kyrkor, till mission och till biståndsorganisationer.
Staten behöver sluta lägga krokben för alla barmhärtiga samariter.
— Steven Crosson
Staten behöver också ta bort arbetsgivaravgiften för frivilligorganisationer. De organisationer som i Sverige jobbar med exempelvis second hand och på så sätt samlar in pengar som fördelas till behövande måste få förenklingar. Staten behöver sluta lägga krokben för alla barmhärtiga samariter.
Att biståndsverksamhet alltid har dragits med stora problem och utmaningar står klart för var och en. Att biståndet betytt mycket för människor i fattigdom är även det uppenbart. Genom bistånd har fattigdom skingrats och utbildningsinsatser har lyft människor ut analfabetism. Inte minst de svenska missionsrörelserna har historiskt varit tongivande i att jobba för både att sprida evangelium och gräva brunnar. Mission och bistånd har varit helt oskiljaktiga. I alla fall innan staten klev in.
[ Johan Forssell (M) om biståndet och handeln: Vår väg är framtiden ]
Svenska kyrkor har både drivit sjukhus och predikat om Jesus. Bland kristna har biståndsfrågan varit viktig eftersom kyrkans herre befallt henne att ha omsorg om de mest utsatta. Men hur ser det ut i dag? Finns den gräsrotsrörelse kvar som tidigare brann med sådan iver för bröder och systrar i Afrika, Asien och Latinamerika? Sjunger vi fortfarande ”Vi ska dela dela dela du och jag, med den som är i nöd” när barnen möts på söndagsskolan?
Det finns ett problem med att staten ger mindre av skattepengar i bistånd. Men det finns också ett problem med staten i sig. Var gång staten tar över en uppgift, ett engagemang, tenderar den kraft som finns i civilsamhället att sakta men säkert falna för att till slut slockna. När staten ger pengar till biståndsorganisationer blir detta också utifrån svenska normer, vilka ibland står i kontrast till mottagarländernas värderingar.
Fribaptisterna hade tidigare en missionär utsänd per 30 medlemmar.
— Steven Crosson
Om staten ger pengar till en verksamhet tenderar det egna givandet och församlingens engagemang att bli mindre viktigt. Där det tidigare även i många små församlingar funnits ett personligt engagemang för en systerkyrka, eller projekt, i fjärran land är det nu ofta tystare med det globala arbetet. Fribaptisterna hade tidigare en missionär utsänd per 30 medlemmar. Mycket få församlingar och samfund kan i dag peka på ett liknande engagemang.
I Sverige ses staten ofta som garanten. Den är god som hjälper och fördelar. Men civilsamhället drabbas och dräneras av ett alltför omfattande beroende av staten. Mer pengar och mer klåfingrighet från politiker och byråkrater är inte lösningen. Det är problemet.
En del församlingar behöver stanna upp och se över sin bistånds och missionsverksamhet. Är den på en nivå som är i linje med det som man önskar? Eller behövs ett omtag, som på djupet är rotat i ett varför detta görs? Staten kliver med det slopade enprocentsmålet tillbaka. På gott och ont. Är inte detta tiden för civilsamhället att kliva fram?
[ Dagens ledarredaktion: Höj biståndet och skippa värdekolonialismen ]
