1970-talet var en tid av utsvängda jeans, Vietnamkrig och hippies. Flower power och FNL. Waterloo och kalla kriget. Men det var också under denna tid som en grå, smal folkpartist ledde Sverige. Ola Ullsten är i dag för de flesta helt glömd, men han ledde faktiskt en liten folkpartistisk enpartiregering 1978–1979.
Det var då det. Den senaste tiden har inte varit lika god mot Liberalerna. Partiet ligger nere på 2,8 procent i väljaropinionen. Det är siffror som historiskt varit så dåliga att partiledare tidigare fått lämna. De gamla liberala tungviktarna har inte gjort saken lättare för Johan Pehrson. Bengt Westerberg, den gamle partiledaren, röstar numera på Centerpartiet. Birgitta Olsson, tidigare stridbar liberal och minister i regeringen Reinfeldt, röstade även hon på Annie Lööf i senaste valet. Och så var det Cecilia Malmström som i veckan begärt utträde ur partiet.
Malmström är inte vem som helst. Hon har varit EU-minister och sedermera EU-kommissionär. Hon personifierar på många sätt det europeiska engagemang som är så viktigt för Liberalerna. Utåtblickandet. Freden. Handeln. Att hon nu lämnar visar på något. Liberalerna är inte längre den kosmopolitiska kraft som de en gång var. Nu är det lite mer tjo och tjim med killen vid grillen.
Liberalerna är inte längre den kosmopolitiska kraft som de en gång var. Nu är det lite mer tjo och tjim med killen vid grillen.
— Steven Crosson
Liberalernas problem brukar, av liberaler själva, sammanfattas ungefär att väljarna inte förstått sig på partiet ännu. Liberalerna förtjänar ju egentligen ett bättre valresultat. Men folket har ännu inte uppfattat storheten i den liberala världsåskådningen. Så kan det ju vara. Eller så vet folket mycket väl vad Liberalerna vill. De känner till att partiet arbetar för ett förbud mot konfessionella friskolor, att partiet samarbetar med SD och att L vill införa förskoleplikt och slöjförbud. Och så håller folket inte med. Därav 2,8 procent.
[ Det krävs en fakir för att jonglera fricirkusen Liberalerna ]
När partiets valanalys presenterades konstaterades ett annat stort hot mot Liberalerna: Liberalerna. Den interna partikulturen beskrivs som destruktiv. Slitningarna är kopplade till (men stannar inte vid) relationen till SD, partiledarskapet, striderna mellan LUF och moderparti och finns mellan Stockholmsliberaler och ”allaandraliberaler”. Att Malmström, Westerberg och Olsson lämnat får ses som ett utfall av en partikultur som genomsyras av konflikt.
Båda dessa utmaningar är så pass stora att de var och för sig räcker gott och väl för riksdagens minsta parti. Tillsammans riskerar de dock att bli existentiella för L. Hur ska egentligen Liberalerna klara sig när omvärlden är emot dem, och de själva med? Kommer det räcka med Johan Pehrsons personlighet och ordkrumbukter för att rädda partiet kvar i riksdagen vid nästa val?
Den liberala enpartiregeringen på 1970-talet tycks allt mer avlägsen. Det var en stor tid, för ett nätt liberalt parti. Kanske kommer vi om några år att blicka tillbaka på tiden runt 2023 som den sista stora lilla tiden för ett Folkparti som under årens lopp sakta men säkert blev allt mer tomt på folk.
