Det är egentligen inte nyhet att svenska elevers läsförmåga försämras. Så har det sett ut över lång tid. Nu höjs kritiska röster för att sänka Skolverkets digitaliseringsstrategi och i stället satsa på läroböcker. Visst är skolans förälskelse i skärmar en del av problematiken, men inte hela.
En annan bidragande orsak är att även vuxna läser allt färre böcker. Färre föräldrar läser för och med sina barn – klart som korvspad att det försämrar läsningen, ordförståelsen och allmänbildningen. Vuxna läser knappt tidningen numera, bara korta tweets och facebook-statusar. Skolan är bara en del av digitaliseringens stora erövringar av samhället i stort.
Nej, skärmar i skolan är inte enbart av ondo, särskilt inte för elever i behov av stöd. Men för alla andra måste läroböcker, papper och penna vara a och o. När elever enbart ska lära från löspapper eller powerpoints vinner skolorna budgetutrymme, men barnen och samhället förlorar – på väldigt många plan. Det är orimligt att inte alla skolor har tillgång till skolbibliotek, än mindre en utbildad bibliotekarie som kan erbjuda skärmpräglade barn tillräcklig fascination i något som paketeras inom pärm i stället för med pekskärm.
Och här återfinns ett av skolans största problem. Om allt måste vara så lustfyllt – ett honnörsord för mången progressiv pedagog – då har Moberg och Lagerlöf mycket lite att erbjuda i konkurrens med flashiga appar och skärmar.
Men vad är problemet, frågar sig skärm- och framstegsvänliga. Man kan väl lyssna på bok? Läsa på skärm? Lyssning är inte fel, bara en helt annan kognitiv aktivitet än läsning. Att lyssna eller skärmlösa främjar knappast djupläsning och reflektion, allra minst när inte notiserna slagits av. Och djupläsning och reflektion förutan blir vi bara hetskonsumenter av yta, och skärmarnas (och därmed algoritmernas) gisslan.
När böcker reduceras till en inredningspryl urholkas det kulturella kittet.
— Frida Park
När böcker reduceras till en inredningspryl urholkas det kulturella kittet. Det kitt som uppstår när många kan relatera till en kanon, outtalad eller uttalad. Måste man alltså ha läst Pippi eller utvandrarsviten för att ingå i det svenska samhället? Nej. Och ja. I det individuella mötet med den gemensamma litteraturskatten uppstår förståelse och gemenskap bortom de gränser vi annars så ofta bygger mot våra medmänniskor.
Än mer allvarligt är att skärmfäblessen gör att många saknar förmåga att ta sig igenom faktaspäckade texter och kritiskt avgöra vad som är väsentligt, vem som står bakom budskapet och vad det får för konsekvenser för mig som individ och oss som samhälle. När läskunnigheten brister så pass är faran stor för att man blir lättledd, en flöjel i de hårt blåsande propagandavindarna, både de inhemska – och andra hemska.
Samma fara gäller våra församlingar. Hur kan vi kan bygga sunda församlingar med motståndskraft mot intriganta ledare om allt färre läser Bibeln, på egen hand och tillsammans? Det räcker knappast med projicerade vägg-bibelord på söndagsgudstjänsten för att tränas i det egna tänkandet och den egna urskillningen. Det behövs läsning och reflektion, hemma och i grupp. Det behövs en läsningens renässans, i hemmen, i kyrkan och i skolan.
[ Steven Crosson: En gudstjänst kan inte ersättas av en skärm ]
