Efter den senaste tidens rymningar har Statens institutionsstyrelser (SiS) gått upp i stabsläge. Sverigedemokraterna meddelade förra veckan att de vill byta ut ledningen och tidigare i vår krävde Miljöpartiet att hela SiS ska läggas ner och att något nytt ska byggas från grunden.
Att grovt kriminella unga vuxna och tonåringar rymmer från SiS-hemmen som är tänkta att ge dem individuellt anpassad vård och behandling för att kunna få ett fungerande liv utan kriminalitet är ett allvarligt problem. Men det är långt ifrån SiS-hemmens största.
På dessa hem samlas barn och unga vuxna, cirka 1000 personer, som kan ha så varierande behov som psykisk ohälsa, självdestruktivt beteende, missbruk eller kriminalitet, många gånger utan möjlighet att ringa hem eller till en vän om det blir svårt. När staten, till stora och ökande kostnader för kommunerna, tar ansvaret för så unga personer som då också tas från sin hemmiljö är naturligtvis ansvaret särskilt stort för att vården och omsorgen som ges ska vara adekvat, rättssäker och till individens gagn. Verkligheten är ofta tvärtom.
År 2018 kom en lag som skulle öka rättssäkerheten för intagna barn, den har bevisligen inte fungerat. Det är fullständigt oacceptabelt att unga personer som mår dåligt utsätts för övergrepp och våld (alltför ofta av outbildad eller stressad personal), och hamnar i gravt missbruk och kriminalitet. Lägg därtill att alltför många intagna försöker avsluta sina liv. Är det konstigt att de försöker fly?
Utöka regeringens satsning på att hitta fler familjehem till att specialutbilda behandlingsfamiljer.
— Frida Park
Nu är det långt ifrån enbart barn som vill fly en destruktiv miljö som tar sig över taggtrådsstängsel eller försvinner vid permissioner. Här handlar det oftast om grovt kriminella unga vuxna. Sådana som använts för att skjuta ihjäl måltavlor för att de kommer undan med en lättare påföljd. Klart att gängen vill ha tillbaka dessa, som efter genomfört uppdrag och fritagning också befordras.
[ Sebastian Stakset vill besöka LVU-hem efter nyhet om självmord ]
Det är länge sedan vi hade särskilda ungdomsfängelser i Sverige. Till detta finns goda anledningar. Men frågan måste ändå ställas om det inte hade varit rimligare med en annan institution för de unga vuxna som redan hunnit långt på sin kriminella bana, i stället för att bunta ihop dem med ibland så unga som tolvåringar som behöver vård och behandling för självdestruktivt beteende.
För dessa, och för barn och unga i riskzonen för missbruk och psykisk ohälsa, hade det i stället varit väsentligen bättre få komma till ett hem, en familjemiljö med utbildning och kompetens att kunna stötta just dessa, så kallade behandlingsfamiljer. Detta har även SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, skrivit om. Varför inte, i en högst nödvändig översyn av SiS, utöka regeringens satsning på att hitta fler familjehem till att specialutbilda behandlingsfamiljer? Barn hör hemma i en familj, inte på en låst institution.
Situationen är helt klart ohållbar och det behövs drastiska åtgärder. Blir det bättre av att byta ut ledningen? Gör det. Behöver SiS-hemmen läggas ned och något nytt byggas upp från grunden? Gör det.
[ Frida Park: Är det dags för dig att öppna din dörr för barn i behov? ]
