Under en promenad till barnens lekplats görs en upptäckt. Den uppskattade rutschkanan är borta. Det var en fin rutschkana. Egentligen inget speciellt men barnen i området älskade den. På fråga till kommunen utgjorde den visst en säkerhetsrisk och togs därför bort. Den stora klätterställningen är sedan några år utbytt mot en mindre dito. Nu leker färre barn i lekplatsen, för det finns färre saker att göra där.
Under de senaste 25 åren har cirka hälften av alla kommunala lekplatser försvunnit, enligt en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet. Där det tidigare fanns utrymme för lek och spring gapar nu välklippta gräsmattor och lättunderhållna cementytor. Anledningen till minskningen sägs bero på ökade säkerhetskrav. Lekplatser måste vara säkra, säger kommunen. Och därmed blir de också väldigt dyra. För dyra lekplatser kan visst inte prioriteras, utan i stället läggs de ner.
Visst måste det finnas ett visst mått av säkerhetstänk, men frågan är om det inte gått för långt. Speciellt när vi ser konsekvenserna. Säkerheten gör kommunens tjänstemän ängsliga. Ekonomerna sneglar på siffrorna. Och barnens lek tystnar.
Att vara barn innebär att lära sig möta risk och smärta. Blåmärken, plåster och brutna ben är inte angenämt, men behövs om lek ska få vara en del av barnens liv. Som vuxna måste vi släppa trygghetsneuroticismen och låta barnen leka. Barnen måste få klättra på klippor, springa i skogen, doppa tårna i sjön och till och med riskera ett blåmärke på den kommunala lekplatsen. Om den finns kvar.
[ Familjeexperterna svarar på läsarnas frågor om föräldraskap, relationer och tro ]
