Vad är den teologiska utbildningens mål? Svaret på den frågan beror på vem som ska svara på den. Uppgiften för statens granskare Viktor Aldrin är att säkra den akademiska kvalitet och därmed vetenskapligheten.
Det är bra med akademisk kvalitet. Det borde de kristna kyrkorna också vilja att utbildningarna har. De har inget att tjäna på att utbildningarna för deras ledare, präster och pastorer inte håller akademisk kvalitet. Det samhälle vi har format behöver människor som förstår hur man tänker vetenskapligt.
En lite udda företeelse i det svenska utbildningsväsendet är dock att konfession betraktas som ett hot mot vetenskaplighet. Praktisk teologi kan därför inte vara en del av den akademiska examen. Så är det inte i andra länder. Ta vårt grannland Norge som exempel. Där bedrivs gedigen forskning som i vårt land skulle betraktas som konfessionell. I USA slipper forskare dölja sin religiösa övertygelse när de befinner sig i labbet eller i seminarierummet. Men i Sverige antas en konfession vara ett hinder för rationellt tänkande.
Men med det sagt. Kyrkornas utbildningar lever med de spelreglerna och bör anpassa sig efter dem. De ska självklart bejaka dem fullt ut men också inse att det räcker inte för att utbilda pastorer och präster.
Om samfunden skulle svara på vad utbildningens mål är dubbelt – de vill förmodligen både ha välutbildade och andligt mogna personer, och med det kommer några utmaningar. Den första är det inte finns ekumenisk konsensus om vad som är andlig mognad och därför kan inte någon gemensam ram kan inte slås fast. Det behöver därför finnas olika sorters pastorsutbildningar beroende på vad som menas med andligt mogen.
Problemet handlar inte om att de fristående skolorna får pengar från staten eller att de håller god akademisk kvalitet.
— Fredrik Wenell
Men ett större problem för pastors- och prästutbildningarna är att vi har väl upparbetade metoder, utvärderingssystem och resurser för att mäta den akademiska mognaden men sämre för att känna igen andlig mognad. När vi ställs inför situationer där det ena målet har tydliga och mätbara krav medan det andra är otydligt är risken att det mätbara uppfattas som viktigare och mer angeläget.
Problemet handlar alltså inte om att de fristående skolorna får pengar från staten eller att de håller god akademisk kvalitet. Det ska de fortsätta göra och förbättra den akademiska kvalitet ännu mer. Det tjänar både samhälle och kyrkor på. Det handlar snarare om vilka metoder som utbildningar har, som samfunden också är med och finansierar med för dem höga summor, för att forma de ledare som kyrkorna så väl behöver.
[ Fredrik Wenell: Inge borde vara ledare utan att känna till farorna ]
Frågan är alltså om pastorsutbildningarna inte vet vilka sorts andliga ledare som vår tid och kyrkor behöver eller om den akademiska styrningen uppfattas vara så starkt att den andliga mognaden sätts på undantag? Vad än svaret är på den frågan är ett säkert: kyrkorna behöver ledare som är akademiskt skolade och samtidigt andligt mogna ledare. Därför behöver varje teologisk utbildning som har relation till kyrkor säkra att deras utbildning också främjar andlig mognad och därför göra gemensam sak med samfunden för att hitta metoder för och bilder på vad andliga mognad innebär.
Fotnot: Fredrik Wenell arbetar som lärare vid den teologiska högskolan Akademi för ledarskap och teologi.
[ Lennarth Hambre: Brister i ledarskap kan inte reduceras till tysta uppgörelse och en fråga för fack ]
