Kyrkornas världsråd har mött den ryska patriarken Kirill och ställt obekväma och rimliga frågor om deras stöd till det ryska kriget mot Ukraina, som Dagen skriver om. Och visst har Jerry Pillay, Kyrkornas världsråds nytillträdde generalsekreterare, en viktig poäng i att samtal är viktigt för att få till stånd en förändring. Just nu menar Pillay att det är fel väg att klippa banden till den rysk-ortodoxa kyrkan, men han utesluter inte att dörren behöver stängas – om förändring inte sker.
Den logiska följdfrågan är då hur länge kyrkorna ska vänta på att en förändring från patriark Kirill. Långt över ett år har Putins soldater attackerat civila och militära mål med Kirills välsignelse. Det är inte bara hem, skolor och dammar som förötts. Åtskilliga människoliv har gått till spillo.
Än så länge fortsätter Kirill att ge sitt stöd till den ryske presidentens orättfärdige krig. Än så länge kan Putin stå intill patriarken och utbe sig om hans handpåläggning och förböner. Men hur länge?
Hur länge ska Kyrkornas världsråd vänta på en förändring utan att det blir vad det faktiskt riskerar att se ut som – en legitimering av den rysk-ortodoxa kyrkans inställning till nationen, dess ledare och dennes krig? Någon gång måste man dra en linje. Någon gång måste man konstatera om samtal inte gett förändring kanske frånvaron av samtal kan få en annan effekt. Man kan inte bara fortsätta samtala med personer som välsignar krigsförbrytelser i all evighet enbart för att de gör detta i kristendomens namn.
[ Kyrkornas världsråds ledare mötte Kirill: ”Som kristna måste vi jobba för fred” ]
