När unga människor tillfrågas om hur de mår svara de flesta att livet är bra. Tillfredsställelsen med var man är och var man är på väg är god. Detta gäller såväl den fysiska som den psykiska hälsan. 71 procent av alla unga är ganska eller mycket nöjda med livet. Cirka 80 procent av alla unga har uppgivit att de är mycket till någorlunda nöjda med sin psykiska hälsa. Allt detta enligt en ny kartläggning gjord av Folkhälsomyndigheten och Myndigheten för ungdomsfrågor och civilsamhällesfrågor.
Att de flesta är nöjda med livet är något som sällan lyfts när det talas om ungas psykiska hälsa. Men den goda hälsan bland det stora flertalet unga är värt att stanna upp vid, för det har också implikationer för hur resurser ska fördelas och hur hjälp ska distribueras. Vad som ska göras, och vad som inte ska göras av vården och av kyrkan. Det finns saker som kyrkan, i ungdomsgrupper, konfirmandverksamhet och liknande bör göra mer av, och så finns det saker som kyrkan bör hålla sig ifrån. Saker som bör lämnas till vården – såsom hanterandet av psykisk sjukdom och ohälsa.
Även om det bland majoriteten är okej med måendet så finns det en stor grupp unga som behöver hjälp. Det är bland dessa där det tyngre psykiska lidandet finns. Exempelvis där neuropsykiatriska diagnoser, eller gravare former av depression och ångest, finns med i bilden. För de personerna är det god, evidenssäkrad vård inom skolhälsa, primärvård och BUP som behövs. Och det snabbt.
Ledord bör i kyrkans kontakt med unga istället vara normalisering och mening.
— Steven Crosson
Men för dem som mår ok då? För den stora gruppen välmående unga är det av vikt att tala om psykisk hälsa på ett grundat och genomtänkt sätt. Här blir de många existentiella samtalen som förs inom kyrkans och barn- och ungdomsorganisationernas verksamhet viktig. Fokus bör inte ligga på problemen med psykiskt mående. Man ska inte utgå från hur dåligt alla andra mår. Ett för stort fokus på det negativa kan riskera att göra saker värre än vad de är, speciellt för dem som annars mår bra. Det kan riskera att väcka processer som annars hade kunnat hanteras på annat håll, eller som gått över av sig själv. Som forskning har visat finns det former av gruppinterventioner och gruppsamtal som paradoxalt nog kan skapa lidande och frammana traumatiska känslor och tankar.
[ Lars Gunther: Jag är en av dem som farit illa i kyrkan ]
Ledord bör i kyrkans kontakt med unga i stället vara normalisering och mening. Det är ok att känna ångest ibland. Alla har skitdagar. Och vem lever inte med nedstämdhet? Livet är härligt, men det är också tufft. Som ung vuxen behöver man lära sig att bli vän med lidandet, inte att förgäves kämpa för att allt som är dåligt eller känns dåligt ska försvinna.
Samtal om livets mening är något som kyrkan ofta gör riktigt bra, och givetvis ska fortsätta med. Hur vill just den här unga personen att hennes liv ska se ut? Hur kan hon leva ett så intentionsfyllt liv som möjligt? Vad är egentligen meningen med livet för henne? Det är kring dessa teman, och inte om den psykiska ohälsan, som kyrkan borde stanna upp i mötet med den unga generationen.
[ Steven Crosson: Klarar vården att ta om oss när vi blir psykisk sjuka? ]
