Mitten av juni är avslutens tid. Skolornas klockor ringer ut för sista gången. Lärare tackas av och kompisar kramas hejdå. Vi ses snart igen, men då lite längre och lite fräknigare. Oavsett om avslutningen sker i en kyrka eller på skolgården sjunger många barn och vuxna med i gamla, vackra, välbekanta psalmer.
Det är lite speciellt. I det internationellt sett rätt konstiga, sekulära Sverige, samlas vi runt tron när det väl gäller: om det är runt julen och dess traditioner; runt krisen och dess speciella behov av bön och gemenskap; eller om det är vid skolavslutningen, så har tron allt som ofta sin naturliga plats.
En skolavslutning utan ”den blomstertid nu kommer” är inte riktigt hel. Om barnen inte får sjunga om ”Guds godhets rikedom” fattas det liksom en bit av pusslet. Någon skulle kanske hävda att det bara är traditionen. Föräldrar som kastas tillbaka till ett eko av ett barndomsminne från sina egna skolavslutningar? Eller så är faktiskt så att psalmen ger en existentiell, andlig dimension till detta lilla kapitelslut?
Livet består som bekant av mer än bara prylar och plattor. I psalmen finns något som även den som inte kommer i kontakt med kyrkan så ofta kanske uppskattar och påminns om. Välgörande för barn såväl som vuxna. Visst är det nu ett blad som ligger framför, fullt av lata dagar, bad och glass. Det är en god tid att påminnas av orden ”Min själ, upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång, till den som vill oss nära, och fröjda på en gång!”
[ Eleverna protesterade fick ha skolavslutningen i kyrkan ]
