Bilden av svensk kristenhet och kristen tro i medier är inte, för att uttrycka det milt, så rättvisande. Självklart, och det kan inte nog betonas, måste missförhållanden och oegentligheter granskas. Självklart måste kyrkan idka självreflektion och -kritik på både ett och flera områden – och många gör också detta! Men om den rådande bilden av kristenheten är att den består av fördomsfulla och okunniga bakåtsträvare är den sorgligt långt ifrån verkligheten. Så, vem kan balansera den?
I många kyrkor har man nyligen haft söndagsskole-, scout-, tonårs-, dagträffavslutningar. I andra växlar man nu upp inför läger och konferenser så att många ska få komma samman, sjunga, be, lyssna, samtala och utvecklas i sin tro. Åtskilliga samhällsförbättrare, biståndsarbetare, kulturarbetare, livräddare, pedagoger och forskare är kristna. Dagligen runt om i det här landet finns det tiotusentals kristna som utifrån sin tro engagerar sig för sina medmänniskor – nära och långt borta – och på så sätt bidrar till en bättre värld.
Visst kan svensken kosta på sig ett halvt erkännande för kyrkans sociala och diakonala insatser – särskilt när de innebär lättnader för att pressat välfärdssystem (tänk bara på allt församlingar och missioner gjort för att underlätta för pressade människor i pandemins, krigets och inflationens tidevarv!). Men själva drivkraften – tron på Jesus och Bibeln som Guds ord – nej det skys som pesten. Men det ena kan inte existera utan det andra.
Försagdhet och fruktan har sällan lett till något gott för församlingen. Det har däremot frimodighet.
— Frida Park
Faran med en alltmer cementerad ensidig bild av troende är att den åtföljs av en tillvaro, kanske särskilt för troende barn och unga, där fördomarna och kränkningarna ökar. Det blir trängre att våga tro och svårare att leva ut sin tro i praktiken. Men tron är inte, som den här ledarsidan tjatar om till leda, en söndagskostym man kan hänga in i garderoben efter söndagsgudstjänsten. Den genomsyrar hela livet, hela ens varelse. I ett land där religionsfriheten faktiskt ingår i grundlagen borde det här vara en självklarhet, men är det tragiskt nog inte.
[ Frida Park: Kristna, kom ut ur garderoben ]
Så särskilt imponerande är den inte, den svenska (o)kunskapen om religionens viktiga innebörd för individer, grupper och samhälle. Det behövs ett bildningsprojekt – med fler röster som vågar tar plats. Och här får kyrkan också lov att idka lite självkritik. Vem ska ge en annan bild om inte vi?
Det finns ett arbete att göra och initiativ att välkomna. Hur pratar du, pastor eller präst, om samhällsengagemang? Om den kristna trons självklara plats och bidrag till individer och samhället? Stöttar du röster som redan finns?
Nej, det handlar inte om att kyrkan ska sätta upp mål att man ska bli en accepterad och respekterad aktör i samhället. Det leder ofta till slätstrukenhet och menlöshet. Snarare handlar det om frigöra sig från missvisande stämplar och med självförtroende stå för sin tro. Försagdhet och fruktan har sällan lett till något gott för församlingen. Det har däremot frimodighet. Kom igen, kyrkan, vi har världens bästa budskap, ett som kan förändra människors liv och hela samhällen. Det är inget att skämmas för!
[ Frida Park: Att riva ned fördomarna mot kristen tro är en central uppgift ]
