På midsommarafton borde alla barn få dansa runt den lövade stången med kransar i håret till stråkarnas toner av små grodorna. Det är en idyll, en som inte alla får uppleva. En som vissa så brutalt blir berövade. Det blir inte en glädjens midsommarafton för det lilla barn vars pappa sköts ihjäl i ett parkeringsgarage till ett köpcenter i Malmö. Medan kunderna fyllde sina vagnar med sill, gräslök och jordgubbar avslutades en pappas dagar inför ögonen på barnet.
Vi kan bara be och hoppas att barnet inte kommer få men för livet av att tvingas uppleva något så fruktansvärt. Vapenvåldet sliter tryggheten itu. För barnen, för familjerna, för samhällen som drabbas.
Det är nästintill en allmänmänsklig instinkt att känna att man vill låsa in gärningsmannen för tid och evighet och kasta bort nyckeln. Hur kan någon enda människa begå ett sådant fruktansvärt brott? I svaret på den frågan ligger troligtvis också något av lösningen på de eskalerande skjutningarna.
Så väldigt många år äldre än barnet i affärens garage är inte en del av våldsverkarna nu för tiden. Många är också barn som fått uppleva sin hela trygghet raseras av våld och kriminalitet. Vi vet att en del av dem som blir utsatta för våldsbrott i unga år också blir sådana som utsätter andra för våldsbrott. Det är ingen ursäkt. Det är det aldrig. Men det visar på det skriande behovet av att få slut på denna våldsspiral.
Polisens satsning på att lagföra och låsa in personer i grov kriminalitet har gett resultat. Självklart är det något bra i att farliga brottslingar med stort våldskapital inte längre rör sig fritt på våra gator. Men en konsekvens har tyvärr blivit ökad instabilitet i gängen, fler skjutningar och en rekrytering av nya som kryper allt längre ned i åldrarna.
Det håller alltså inte att enbart prata om “straffverk”.
— Frida Park
Få saker är så viktiga i detta som att motverka nyrekrytering. Att tidigt fånga upp signaler i förskola och skola, samt samverka mellan olika instanser för att ge familjer det stöd de behöver för att ge barnen en trygg uppväxt och skolgång är avgörande. Men det är lätt att vi i vår iver att låsa in förövare glömmer att en grundläggande tanke med hela vårt juridiska system är att när du avtjänat ditt välförtjänta straff är du en fri medborgare. Då är det avgörande att Sis-hemmen och kriminalvården förmår att inte bara låsa in utan också rehabilitera människor tillbaka till samhället.
[ Elisabeth Sandlund: I praktiken är kriminalvården redan ett straffverk ]
Det håller alltså inte att enbart prata om ”straffverk”. Ska gängkriminaliteten lösas kan vi inte acceptera överfulla anstalter med otillräckliga resurser för att skapa nya livschanser, ge utbildning och stöd. Det behövs fler platser, kvalificerad personal, ökade resurser och i allt detta – ett medmänskligt perspektiv som måste genomsyra allt.
En av Martin Luther Kings stora poänger var att ”motståndarna” skulle bekämpas på att sätt så att deras mänsklighet inte kränks och därmed inte känner ett behov av att hämnas. Det är ett sätt att bryta spiralen. Om inte kriminalvården förmår göra avhoppare och exkriminella av gängen, ja då är de snart på gatorna igen och ännu ett barn riskerar att bli berövad sin far.
[ Dagens ledarredaktion: Skärpta straff och utbyggd kriminalvård ]
