Under onsdagen tog det fyr igen. En ny koranbränning ägde rum i Sverige. Denna gång utanför en moské i Stockholm, vilket Dagen skrivit om.
Händelsen har fått internationella återverkningar. Turkiets president Erdogan sa i ett uttalande att ”det inte är tankefrihet att skända islams heliga värderingar”. Den svenska ambassaden i Bagdad har stormats av demonstranter.
Mannen bakom koranbränningen, en irakier som kom Sverige för fem år sedan, hävdade under manifestationen att svensk demokrati är i fara. ”Vakna Sverige!” uppmanade han inför brännandet. Demonstrantens ord klingar falskt.
Sverige sover inte och svensk demokrati står stadig, vilket hans eget tilltag bevisar. I det här landet får vi demonstrera, vi får ha åsiktsskiljaktigheter, vi får tro på vad vi vill, och vi får till och med häda.
Hädandet är viktigt då det sällan är tillåtet i diktaturer eller auktoritära stater att kritisera religion. I icke-demokratier används blasfemi- och hädelselagar gärna som ett verktyg att komma åt demokratiska oliktänkande och religiösa minoriteter.
[ Koranbränning i Stockholm väcker starka reaktioner i världen ]
Många är de muslimska länder där kristna minoriteter, missionärer och demokratiförkämpar trycks ner, fängslas och tystas genom de lagar som är satta att skydda islam. Erdogans Turkiet är inget undantag. Men även i länder såsom Ryssland, används blasfemilagar aktivt i regimers tjänst för att kväva demokratin. För den som kränker ”religiösa känslor” väntar tre år i ryskt fängelse.
Om blasfemilagar införs i Sverige är det svårt att se att det skulle stanna vid förbud mot eldande av koranen. För många muslimer anses avbildande av Muhammed som hädande. Då blir den naturliga konsekvensen att även detta förbjuds. Kritik av imamer anses av många som kränkande. Åtgärd? Förbjud. Tala nedsättande om Allah? Inte längre.
Om blasfemilagar införs i Sverige är det svårt att se att det skulle stanna vid förbud mot eldande av koranen.
— Steven Crosson
Att få yttra sig, manifestera sin ståndpunkt, är en grundläggande hörnsten i varje fritt samhälle. Och som medborgare i en demokrati måste vi vara redo att få våra känslor sårade. Det gäller alla. Muslimer likväl som mormoner, Jehovas vittnen och baptister. Här kan inget undantag göras för en enskild religion utan alla trosriktningar behöver behandlas lika. Med blasfemilagar på plats skulle också brännande av Bibeln, att tala illa om Jehova, att sätta upp en humoristisk musikal om mormonerna, att kritisera pastorer och biskopar att kunna kategoriseras som hädelse. Med straffpåföljd.
Koranbränningen har kränkt mången muslim, inte bara de som var på plats utanför Stockholmsmoskén. Det är naturligtvis lätt att förstå varför. Att bränna koranen, på den platsen, vid den tidpunkten var omoget. Med rätta har handlingen fördömts av såväl justitieminister Gunnar Strömmer, Sveriges interreligiösa råd och Sveriges kristna råd och av USA.
Samtidigt kommer det, så länge Sverige är en demokrati, alltid finnas personer som beter sig osmakligt, som söker konflikt och som vill kränka andra. Men att handlingen är fel innebär givetvis inte att den ska lagstiftas emot. Allt som är etiskt och moraliskt fel kan inte, och ska inte, förbjudas.
