Under lång tid har kyrkor och församlingar lagt stor möda på att ha så låga trösklar som möjligt mot det omgivande samhället. Kyrkdörren ska vara öppen, handslaget välkomnande, friheten stor. Den nästintill Sverigeunika tilliten har möjliggjort att alla tankar på farliga händelser eller personer och grupper med uppsåt att skada och döda varit kristenheten fjärran. Men inte längre. Nu ser verkligheten annorlunda ut.
I många andra sammanhang är det inget konstigt att säkerheten är en given del av all planering. Ta till exempel Almedalen. Varje dag hade arrangörerna säkerhetsgenomgång, utsåg informerade och förberedda personer till att välkomna personer i dörren, såg till att utvägar fanns tillgängliga om snabb utrymning eller inlåsning behövde ske, och så vidare. När och om det oväntade och farliga inträffar vinner man både tid och minimerar risk för skada om kunskap och förberedelse finns på plats.
Rutiner och övningar räddar liv. Det gäller vid till exempel brand, men även om terrorn slår till. Efter att två bröder greps i Tyskland med planer att utföra ett dåd mot en svensk kyrka som hämnd för koranbränningarna, som Dagens ledarsida skrivit om tidigare, går det inte längre att blunda för att de öppna kyrkorna numera behöver vara öppna med vislighet och med rutiner för hur de snabbt kan stängas. Förberedelse räddar liv. Kunskap räddar liv. Och gör att kyrkporten fortsatt kan vara öppen, även i farligare tider.
