I en anmärkningsvärd tweet kritiserar förra socialdemokratiska statsrådet Annika Strandhäll statsministerns fru, Birgitta Ed, för att hon, som Strandhäll uttrycker det: ”flagrant visar att hon representerar svenska kyrkan på ett Nato möte (sic!)”. Strandhäll menar att detta blir väldigt svårt eftersom Svenska kyrkan motsätter sig Natomedlemskap och dessutom har fredsarbete som grundsyn. Och så var debatten i gång. En debatt som återigen visar hur lätt ett tusenårigt kristet arv kan väga i Sverige. För kunskapen om vad det innebär att vara präst i Svenska kyrkan är inte direkt imponerande.
Visst hade det varit uppfriskande om vi hade fått en debatt om ämbetssyn, om kallelse, om kristen tro, religiösa symboler och vad det innebär att vara präst. Det vore ju något att välkomna! Men en debatt som utgår från okunskap blir sällan bra. Nog finns det någon enstaka präst som ser sitt yrke som vilket annat som helst. Och precis som det kanske vore märkligt att bära pilotmössan med Sas-loggan i andra sammanhang än sådana som inbegriper flygplan, så kanske dessa menar, likt prästen Helena Myrstener, att det vore märkligt att bära prästskjorta på ett Natomöte. Men även om inte alla präster bär sin krage dygnet runt är det verkligen inte så Svenska kyrkan betraktar sina präster.
Präst är något man vigs till för hela livet. Du är präst vareviga sekund tills den dag du kliver över tröskeln in i himlen. Eller som teologen Joel Halldorf skriver på twitter: Att vara präst är för övrigt inte bara ett yrke, utan en vigning. Att klaga på kragen är som att säga att en person ska ta av sig vigselringen när hen ”representerar sitt land”.
[ Birgitta Ed: Därför bar jag prästkrage när jag mötte Erdogans fru ]
På liknande sätt råder det en monumental kunskapsbrist kring vad kristen tro är. Det är inte en söndagskostym du kan hänga undan i garderoben när du går till jobbet på måndagen. Du är kristen dygnet runt, oavsett om du har ett kors runt halsen eller ej. En religiös tro kan aldrig reduceras till en privatsak. Birgitta Ed, krönikör på Dagens kultursidor, har för tidningen berättat om sin prästkallelse och längtan efter att få leva ut sin tro i vardagen. Att hon bar prästskjorta i Vilnius är alltså varken anmärkningsvärt eller konstigt, oavsett vad Strandhäll anser.
Du är präst vareviga sekund tills den dag du kliver över tröskeln in i himlen.
— Frida Park
Kanske är det rätt symptomatiskt att statsministerfruns frimärkesskjorta debatteras i stället för de snårskogar av målkonflikter och komplicerade paragrafer Nato innebär och som få tar sig tiden att sätta sig in i. Med tanke på det epokavgörande övergivandet av svensk alliansfrihet innebär förtjänar Natomedlemskap att debatteras ur alla upptänkliga vinklar och vrår – och har så gjort länge.
Faktum är att om Turkiets president håller sig till ord och släpper in Sverige (om så först i oktober) verkar alliansfriheten vara saga all och den svenska flaggan kommer hissas tillsammans med Finlands som redan vajar utanför Natos högkvarter i Bryssel. Detta, väl bemärke, utan större krumbukter från vare sig opposition eller styrande partier i Sverige. Och dessutom utan den nödvändiga och välgörande debatt som hade behövts. Man kan tycka att svenskt Natomedlemskap är bra eller dåligt, men nu är vi här.
[ Kristna statsvetare om Nato: Ökat stöd men också ny svensk identitet ]
Vilket pris Sverige (och andra länder) de facto betalat för att få in Sverige i försvarsalliansen är det få som har kunskap om till fullo. Klart står att Erdogan varit en förhandlare av rang och lyckats få de övriga dit han önskade, även med sent inslängda krav om att påbörja ansökningsförfarandet för Turkiet att bli medlemmar i EU. Man får hoppas att kravet inte innebär att Sverige nu ska agera lobbyist för Turkiets skull så att det antidemokratiska landet kan släppas in i värmen i Bryssel.
Men fler frågetecken kvarstår. Vad är det som säger att Ungerns president sneglar aldrig så tydligt på Erdogan och börjar ställa allehanda kreativa krav för att ge sitt ja? Och hur mycket pengar kommer vi lägga på försvaret och Nato i en tid då samhällsbehoven ter sig enorma. Fängelser ska byggas. Ja, tydligen även flyktingläger. Skolan går på knäna. Sjukvården kämpar med enorma köer. Var ska pengarna tas ifrån? Och ska svenska unga män och kvinnor skickas långt bort för att försvara en annan Natomedlem, inte för att detta krävs utan för att Sverige skulle vilja att andra medlemmar gjorde samma sak om det var vi som behövde försvaras?
Detta är bara några av frågorna debatten borde handla om, snarare än det självklara i att en präst som varje dag burit sin prästskjorta sedan hon prästvigdes inte tar av sig densamma för att hon ska åka till Natomöte i Vilnius. Det hade å andra sidan i så fall verkligen varit något att reagera på.
[ Elisabeth Sandlund: Natofrågan klyver nationen när opinionen svänger ]
