Sommaren kännetecknas av vila och avkoppling samtidigt som kristna konferenser och mötesplatser står på rad från norr till söder. På konferenserna har många fått återhämtning och påfyllnad av kraft och energi. Det är också där utmaningarna återkommer med överlåtelse till större engagemang. De exempel som lyfts fram i offentliga gudstjänster eller seminarier handlar ofta om eldsjälar som gjort stora insatser. Och ingen av konferenserna hade blivit verklighet utan ett stort antal ideella som ger av tid och kraft.
Frikyrkan har levt på sitt frivilliga engagemang. På människor som har en omfattande närvaro i församlingens planerade verksamhet. På eldsjälar som avsätter mycket av sin fritid i barn- och ungdomsverksamhet eller församlingens musikliv. Det är också dessa som med rätta lyfts fram som goda exempel. Men det finns också faror.
Inte sällan har klappen på axeln och den offentliga uppmuntran bara lett till ännu mera arbete i kyrkan av samma människor som i sin överlåtelse haft svårt att säga nej och sätta gränser. Och när en osund balans mellan vila och hårt jobb blir det som lyfts fram som föredömligt har kyrkan hamnat snett och en kultur skapats där människor riskerar att bränna ut sig.
[ Dagen dokument: Utmattning allt vanligare i kyrkan ]
Församlingens ledarskap har ett särskilt ansvar. Hur talas det om människors engagemang och vad är det vi visar upp offentligt? Premierar vi bara de som aldrig sätter gränser, alltid deltar i alla offentliga samlingar och alltid står till förfogande för utmaningar? Hur ser församlingen på mycket av det som sker av omsorg, praktiska insatser, enskilda samtal och troget arbete som få lägger märke till?
Att utmana de redan engagerade kan få förödande konsekvenser. Ständigt nya uppdrag i kyrkan eller kyrkliga verksamheter tillsammans med en krävande vardag kan leda till olika former av dåligt mående eller utmattning. Det är vanligtvis inte enskildheter som leder dit men även entusiastiska människor kan göra slut på sin kraft och energi.
En lång tids alltför krävande engagemang ledde till en svår sjukdom som krävde professionell hjälp för tillfrisknande.
— Lennarth Hambre
Det här vet jag av egen erfarenhet. En lång tids alltför krävande engagemang ledde till en svår sjukdom som krävde professionell hjälp för tillfrisknande. Så ska det inte behöva vara i församlingen. Det finns sätt att bygga en hållbar kultur för engagemang.
Redan tidigt i den kristna kyrkan fanns spänningarna mellan ”nåden allena” och gärningar som ett uttryck för nådens positiva konsekvenser. Paulus starka betoning på nådens betydelse för det kristna livet ställs ibland mot Jakobs beskrivning av gärningarna som en konsekvens av tron. Utmaningen är att få balans mellan nåden och handlingarna.
Ett effektivt sätt, för enskilda och församlingsledningar, att pröva om allt är av nåd är att med jämna mellanrum våga säga nej till utmaningar eller verksamheter som kräver för mycket. Som så mycket annat i livet mår alla väl av sans och balans. Balans mellan nåd och gärningar, mellan engagemang och återhämtning, mellan offentlighet och arbete i det tysta, att kliva fram och träda tillbaka. Bara så kan vi skapa vägar för ett hållbart engagemang.
[ Frida Park: Klarar kyrkan att ta vara på ungas engagemang? ]
