Det är inte utan stolthet som Sveriges migrationsminister, Maria Malmer Stenergard (M), presenterar vad hon kallar för ett “paradigmskifte inom svensk migrationspolitik”. Och nog är det ett paradigmskifte. Från att ha haft en ambition att kunna hjälpa människor på flykt att få ett hållbart liv i Sverige är det i stället “en långsiktigt hållbar migrationspolitik” som syftar till att “minska söktrycket till Sverige” som är huvudregeln. Det låter ju rimligt, men vad händer om inte andra länder tar ett större ansvar? Ska vi blunda för att flyktingar riskerar att hamna i limbo?
Det ska sägas att den nuvarande regeringen har helt rätt i att integrationsutmaningarna är enorma och att politiken på det området har uppvisat så väl naivitet som brister. Men likväl är det anmärkningsvärt att förslaget om skärpta regler för anhöriginvandring inte i större utsträckning lyssnar till de remissinstanser som varnar för att Barnkonventionen kommer att behöva åsidosättas. Visserligen skriver regeringen i lagrådsremissen att de bedömer att barnens rättigheter kommer att tas hänsyn till. Det är deras bedömning. Andra gör en annan. Framtiden får utvisa hur det blir.
Paradigmskiftet var väntat. Det mest oroande är trots allt inte de strängare regler som nu riskerar att drabba flyktingar hårt. Det är den förändrade synen på människor i behov av hjälp som skrämmer mest. Ändringarna ska införas 1 december 2023. Trots att det inte är helt tydligt hur de strängare reglerna faktiskt kommer att uppnå sitt syfte: en bättre integration.
