Under den stora depressionen i USA på 1930-talet slet människor för att överleva och hitta mat åt sina barn samtidigt som arbetslösheten bredde ut sig. Synen på människan, den tekniska utvecklingen och miljön hade ditintills präglats av en positiv framtidstro där man antog att all innovation skulle vara av godo för jordklotet. Men de röjda åkrarna, som inte längre förmådde hålla kvar sanden när träden skövlats, blev en dyrköpt läxa för många i Södern. En miljökatastrof med missväxt, uteblivna regn och återkommande och plågande sandstormar skördade alldeles för många liv och människor flydde, med vad de kunde bära, till andra stater, som Kalifornien, för att om möjligt överleva.
Teorier om växthusuppvärmning möttes av skepsis under 1930-talet, fortfarande trodde många att vi snarare var på väg mot en istid, och det är inte förrän långt senare som en överväldigande del av forskarvärlden når en samsyn kring människans och de fossila bränslenas påverkan och att det pågår en global uppvärmning.
Den som växte upp under 1970 och 80-talen fick höra mycket om vikten av miljöengagemang. Skräp plockades, regnskog köptes av skolklasser, sälar och pandor väckte stort engagemang – för att nämna några exempel. För att rädda miljön fick barnen lära sig att sopsortera och leta efter miljömärkningar i affären. Känslan var att ingen kunde göra allt – men alla kunde faktiskt göra något. Något av en miljöoptimism fanns bland oss som växte upp då.
Känslan var att ingen kunde göra allt – men alla kunde faktiskt göra något.
— Frida Park
Litet och otillräckligt, kanske någon klimataktivist av i dag (med rätta) vill säga. Det behövs oändligt mycket större åtgärder, politiskt – ja till och med geopolitiskt. Och visst är det så: om jag plockar skräp och stora multinationella företag dumpar olja rakt ut i Östersjön så förslår inte min sopsortering särskilt långt för att rädda livsmiljön för åtskilliga arter i vårt känsliga innanhav.
[ Lennarth Hambre: Inbilla er inte att klimatet kan räddas utan uppoffringar ]
Klimatet är oundvikligen globalt. Samtidigt som Sverige tar sitt ansvar för sin del behöver vi fortsätta att ställa krav på andra. I dag flyr människor igen på grund av klimatkatastrofer. I dag dör människor på grund av att vi utnyttjat och skövlat skapelsen, snarare än förvaltat den. Vår uppgift som troende är att lindra skapelsens plågor – var helst de uppstår. För att göra detta är det också viktigt att kunna skifta perspektiv så att det som känns oändligt långt borta och väldigt dystert kan bli till praktisk handling, i din och min vardag – och till något hoppfullt.
En av de riktigt stora utmaningarna är därför att fortsätta visa på allvaret utan att pacificera dem vars engagemang faktiskt är avgörande. Att fortsätta visa på hur vi kan bidra till hopp och förändring. Annars finns det en risk att klimatångesten som nu breder ut sig hos en ung generation lamslår, snarare än manar till handlingskraftiga åtgärder. Och ja, en risk att klimataktivisten, hur paradoxalt det än låter, dödar den nödvändiga miljökampen.
