Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren. ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Vad får människan utav all sin möda under solen?” Responsen från finansmännen i den norska serien Exit på Predikarens budskap verkar vara: Inget och därför ska vi tjäna extremt mycket pengar så att vi kan följa våra begär. För dem finns det ingen Gud, förutom individen. Den enda kompassen de följer är att tjäna så mycket pengar som möjligt och använda dem för sin hedonistiska livsstil.
Den tredje (och sista?) säsongen av den omtalade serien har precis avslutats på SVT-Play. Männen det framför allt handlar om har inga begränsningar i relation till droger och kvinnor.
Hela serien börjar med en omtalad och på många sätt fruktansvärd scen. Det är både en scen med mycket naket och explicita bilder av övergrepp. Visst är det en serie som inte bara talar till huvudet utan lika mycket till känslan. Man skulle kunna tro att den scenen räcker för att förstå det, men det fortsätter så genom hela serien. Det blir lite tröttsamt, som tittare förstår man ändå huvudpersonernas brutalitet och i det närmaste totala brist på empati.
Men med det sagt. Det är på många sätt en intressant serie. Serien sätter fingret på ett djupt liggande problem som vår kultur inte har något egentligt försvar emot. Vi uppmanas sätta upp mål och göra allt för att nå dit.
I så måtto är de förebilder som vårt samhälle upphöjer.
— Fredrik Wenell
Ett intressant exempel är när de blir intresserade av miljön. Men inte ens klimatfrågan är i sig intressant utan endast eftersom det förväntas ge dem en miljard i avkastning varje år. Pengarna är målet i sig. De är sina egna gudar och därför har de rätt att tjäna pengar på vad som helst och vem som helst.
De gör allt för att nå sitt mål och de lyckas. I så måtto är de förebilder som vårt samhälle upphöjer. Givetvis är de skruvade och vi förfasas över av hur de lever, men människor som uppnår sina mål framställs ändå, trots allt, ofta som beundransvärda.
[ Elisbeth Sandlund: Tillåt en avdankad ekonomijournalist påminna om ett och annat ]
Serien sätter fingret på något viktigt. Det är helt avgörande vilka personer som upphöjs till förebilder i samhället. För de visar inte bara vilka värden ett samhälle djupast sett aktar utan de formar också kulturen. Därför måste måluppfyllelsen underställas ett gott mål.
I den tredje säsongen upptäcker äntligen finansmännen sina begränsningar. De inser att de trots sina obeskrivliga förmögenheter inte kan kontrollera livet. De möter sjukdom, psykisk ohälsa och rättvisan – visserligen på ett orättfärdigt sätt.
Men finansmännen har delvis rätt. Utan Gud är livet i princip tomt, inte minst om individen friställs från de människor man lever nära. I serien exemplifieras det med att de antingen inte vill ha barn eller gör allt för slippa vara tillsammans med dem. Men det är inför Gud som våra liv ska mätas. Predikaren slutar med de orden: ”Ja, för varje gärning ska Gud kräva räkenskap, också för allt som är dolt, gott som ont.” Att Gud är det yttersta målet är inget hot utan ett löfte om att rättvisan till slut kommer att segra.
