Hur kommer det sig att så många som växer upp med en kristen tro lämnar kyrkan i vuxen ålder? Enligt undersökningar handlar det om hälften. Trots våra barn- och ungdomsarbeten, trots överlåtna pastorer, trots givande bönegrupper, trots utrustande bibelskolor, trots ett livaktigt eget engagemang i församlingen. Hälften lämnar. Och kvar står halva kyrkan och undrar varför.
Nej, det är inte säkert att de lämnar tron, det är viktigt att poängtera, men församlingen. Förklaringarna är många och kan skifta mellan alltifrån tidsbrist och att tron faktiskt saknas. Det går inte att blunda för att trycket mot kristen tro kan spela in. I samhällsdebatten framställs kristen tro som otidsenlig, emot alla människors lika värde och omöjlig att förena med vetenskap. Det hjälper föga att, med en dåres envishet, påstå att det inte stämmer om man inte också kan styrka sina uttalanden.
Det är inne att tala om att ”dekonstruera tron”. Poddar och Facebook-grupper dissekerar och demolerar tunna teologiska argument. I vissa fall är en de- och rekonstruktion fullständigt nödvändigt. Alltför många gånger håller det teologiska bygge barn och unga fått i kyrkan faktiskt inte måttet. Därför måste kristenheten våga skärskåda virket och verktygen som ges till barn och unga – det som blir till deras teologiska hus. Ja visst, Jesus kan absolut bo i huset. Men det är allvarligt om stommen visar sig vara så klen att den inte håller genom livsstormarna. Men det enda alternativet är faktiskt inte att riva sitt teologiska hus ned till sista bräda. Inte att överge tron, inte att överge Jesus.
Så hur får man en hållbar tro, ett teologiskt bygge som håller? Visst är det viktigt att ha en goda argument för sin tro, som också Stefan Swärd tar upp i sin gästkrönika nyligen. Men även om man är skriftlärd så till den milda grad är det inte nog. Se på Paulus, få kunde skrifterna och profeterna som han, men ändå kände han inte igen Jesu verk och förföljde, och medverkade till att döda, flera av hans lärjungar. Det var hans livsavgörande möte med Jesus själv som förändrade allt: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”. Och fortfarande är det mötet med frälsaren själv som våra kyrkor behöver predika mer än allt annat. Mer än apologetik, mer än kristna värderingar, mer än klimatengagemang. Det är med Jesus allt börjar.
Det är inte Jesus det är fel på utan det teologiska bygget.
— Frida Park
Jesusmötet förutan hjälper varken teologiska högskolepoäng, en aldrig så varm gemenskap eller ett osjälviskt engagemang för människor i nöd. Paulus kunde efter upplevelsen på vägen till Damaskus gå tillbaka till skrifterna och läsa samma ord han läst så många gånger förut, men i och med mötet med Jesus förändrades allt: nu såg han vad han sett så många gånger förut utan att kunna se.
Det är inte farligt att närma sig processen att dekonstruera en tro, inte så länge man förstår att det är inte den som bor i huset det är fel på. Snarare handlar det om, som Brian Zahnd skriver om i When everything is on fire, att inse att vissa delar i det teologiska husbygget behöver bytas ut. Och precis som en nödvändig husrenovering kan det ta tid, bli mer kostsamt än beräknat och vara mer arbetsamt än man hoppats på. Men det är alltid värt det.
Som församling behöver vi tala om tvivel som en naturlig del av tron. Det är viktigt att avstigmatisera tvivlet och, som gästkrönikör Victoria Vasquez uttrycker det, inse att en tro som går genom cykler av konstruktion, dekonstruktion och rekonstruktion är ett tecken på sundhet och mognad.
[ Stefan Swärd: Att helt lämna församlingen kan aldrig vara rätt ]
Samtidigt måste kyrkan våga säga det uppenbara, men så kontroversiella i den moderna eran när allt ska kunna mätas och vägas: Allt kan inte förstås med våra sinnen. Pascal Blaise, en av historiens viktigaste fysiker och matematiker, hade också han ett omskakande Jesusmöte efter vilket han formulerade de bevingade orden: Hjärtat har sina skäl som förståndet inte förstår sig på. Mystiskt, ja. Men det är här tron och tilliten kommer in, och utmanar oss: Även när vi inte förstår allt, kan vi tro och hoppas ändå.
Kyrkan behöver också uppmuntra till att bredda perspektivet och inse att den kristna tron är större än den tradition man själv vuxit upp med, något även Zahnd tar upp. Det är fullt möjligt att uppskatta och högt värdera sin egen rörelse och ändå inse att det finns mer att upptäcka. Djup, bredd och höjd. Var helst Jesus bekänns som herre och frälsare finns det skatter som kan bidra till en mer hållbar tro.
Det här är bara några exempel på kyrkan kan göra för att erbjuda en tro som håller genom hela livet. En av de viktigaste byggstenarna är insikten att om systemet av trossatser inte håller för verkligheten kanske det inte är Jesus det är fel på utan det teologiska bygget. Och det är faktiskt goda nyheter!
