En dramatisk förändring av strategi och prioritering kring internationell mission har skett över några årtionden. Under 1970- och 80-talen mättes mycket av framför allt frikyrkosamfundens engagemang i antalet missionärer som sändes ut från Sverige. Pengar, förbön och engagemang för konkreta länder knöts till människor sända från Sverige. Under 1990-talet skedde en successiv förändring där samfundens sändande mer och mer kom att bygga på de partnerskap som upprättades. Nyckelordet för samverkan byggde på ömsesidigt partnerskap, där länderna i Syd också hade sitt bidrag att ge till det gemensamma arbetet. Detta var och är en nödvändig strategisk förändring. Intet minst då statliga biståndspengar via Sida och Svenska missionrådet ofta fått styra insatserna i Syd.
Från 1980 och 1990-talen kom också betydligt färre långtidsmissionärer att sändas, samtidigt som det från länder i norr exploderade kring kortidsinsatser. Detta gäller framför allt en rad ungdomsrörelser, med ungdomar som en del av ett år på bibelskola får göra kortare insatser i mission. I vissa fall har rörelser som Youth with a mission och OM genom sina kortare missionsinsatser förberett medarbetare för längre livslång insats.
Statistik från 2020 bekräftar att stora grupper av missionärer i dag kommer från Brasilien, Sydkorea, Filippinerna och även Kina. Nigeria är det afrikanska land som sänder flest missionärer. Allt enligt World Christian Encyclopedia.
Att partner i Syd fått större inflytande på vilka projekt som ska genomföras och vilka medarbetare som ska sändas är en nödvändighet. Detta har lett till att projekt och insatser som initierats tillsammans fått ett större genomslag och större hållbarhet under längre tid. Det har också gett ett bättre bidrag till de lokala församlingarnas arbete.
Ytterst handlar det om vad församlingar och samfund tror och predikar.
— Lennarth Hambre
En viktig fråga är dock på vilket sätt den förändrade strategin har påverkat de lokala församlingarna i Sveriges prioriteringar för internationell mission. Historiskt var missionärsbesök en självklarhet i församlingens vanliga gudstjänster. I dag är besöken färre och med dem risken för mindre förbön och att större del av de insamlade gåvorna används i församlingens egen verksamhet. I allt tal om neddragning i statens biståndsbudget riskerar också församlingen att smittas. Mera pengar används för vårt eget arbete och mindre för internationella missionsinsatser.
[ Dagen dokument: Missionsexpert, det är svårare att åka ut i mission idag ]
För att råda bot på de risker även församlingen utsätts för när det gäller självupptagenhet behövs stor medvetenhet och nödvändiga prioriteringar. Medlemmar behöver uppmuntras att göra studiebesök i missionsprojekt ibland i stället för en solsemester. Missionsråden i församlingarna behöver föryngras och vid varje beslut kring församlingens budget bör ett tydligt mål sättas för hur stor del av insamlingarna som ska sändas internationellt. Slutligt är det en ideologisk fråga. Ytterst handlar det om vad församlingar och samfund tror och predikar. Vilken övertygelse som fortfarande lever kring att Jesus är enda vägen till Gud och att alla människor behöver höra evangeliet.
[ David Fiske: Mission är kristen grundbult inte extrautrustning ]
