Den artificiella intelligensen (AI) står för dörren, som Dagen skriver om idag. Vad innebär den för oss människor? För oss kristna? Tja, ingen vet. Kanske blir det fantastiskt? Vi får hjälp och stöd i att lösa komplexa matematiska problem, liksom trista vardagsbestyr. Livet blir då, med hjälp av AI, enklare och bättre. Eller så går det riktigt illa, där en ny überintelligent varelse till slut inte ser behovet av sin skapare och kastar oss åt sidan. Vi vet inte.
Hur man förhåller sig till AI och vad man tror att AI kommer att kunna bidra med, eller bidra till, kanske mest säger något om den egna personligheten. Optimister, speciellt teknikoptimisterna, ser AI som det där goda, medan pessimisterna ser problem och hot. Kanske har båda lite rätt.
Som med all teknik är den i sig etiskt neutral. En hammare kan används till att göra gott, men med fel användning kan hammaren göra stor skada. Kommer AI kunna göra skada? Tveklöst. Kommer AI kunna göra gott? Absolut. Det är kanske som med hammaren att vi inte borde stirra oss blinda på objektet utan snarare den som svingar hammaren, dennes motiv, dennes etik och värderingar.
Här fyller kyrkor och kristna en viktig roll, att samtala, problematisera och diskutera de djupare värdena, om dygder och etik. Så att alla vi som i framtiden kommer bruka AI ska göra det på ett sätt som är gott och rätt.
