Prideveckan firade i år 25-års jubileum och gjorde det med sedvanligt färgsprakande pompa och ståt. Årets festival satte mångfalden i centrum. Och det är tydligt att priderörelsen har vunnit kampen om förståelsen av vad mångfald är.
Ett exempel på det är där den Liberale Jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsministern Paulina Brandberg ska motivera att regeringen avsätter 10 miljoner kronor för att stärka hbtqi-personers rättigheter sker det ordagrant med hjälp av priderörelsens mångfaldsdevis om att ”alla ska få vara och älska vem de vill”.
Men vilka rättigheter är det hbtqi personer saknar?
I den handlingsplan som regeringen tog fram 2022 preciseras det i relation till två grupper – transpersoner och regnbågsfamiljer. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF) gav 2022 ut en rapport där de konstaterar att hbtqi personer som grupp upplever sig mer utsatt än andra grupper. Men hänger en persons upplevelse nödvändigtvis ihop med saknade rättigheter? Handlar upplevelser inte snarare om kulturella normer som begränsar enskilda människors liv?
[ Tidigare trosrörelsepastor misshandlad i Tallin ]
En intressant omständighet i MUCF:s rapport är att den missar samhällets mångfald. För att beskriva hbtqi personers utsatthet, som i sig inte är en enhetlig grupp, gör de ”heterocispersoner” till en homogen grupp. Är verkligen ”heterocispersoner” en grupp? Det är mycket som tyder på att så inte är fallet.
Att göra ”heterocispersoner” till en homogen grupp som kan ställas mot hbtqi personer som grupp är att göra det alltför enkelt för sig.
— Fredrik Wenell
Ett exempel på det är den utsatthet som andra grupper också upplever. Det visar BRÅs rapport om hatbrott. Överlägset vanligast är rasistiska hatbrott (55 procent) och det näst vanligaste hatbrottet är riktat mot religiösa grupper (17 procent), vilket är något mer vanligt än mot hbtqi personer (13 procent). De mest utsatta i gruppen religiösa är muslimer, men det finns även vad BRÅ kallar ”kristofobiska” hatbrott, de utgörs av två procent. Det är nästan lika vanligt förekommande som ”övriga hbtqi-relaterade” hatbrott (tre procent).
Även om det inte inte handlar om hatbrott konstaterades att nästan hälften av unga kristna hade en upplevelse av utsatthet i den rapport Sveriges kristna råd gav ut år 2020. Det har senare bekräftats av sociologen Roald Zeifferts undersökning från 2021.
[ Kyrkans prideflaggor brändes i Staffanstorp ]
Att göra ”heterocispersoner” till en homogen grupp som kan ställas mot hbtqi personer som grupp är alltså att göra det alltför enkelt för sig. Vissa gruppers utsatthet osynliggörs medan andra betraktas så akut och allvarlig att regeringen känner sig nödgad att avsätta 10 miljoner för den ena gruppen. Det handlar inte om rättigheter utan om skapa en kulturell miljö som kan hantera en mångfald av normer som lever sida vid sida utan att spela ut den enes frihet mot den andres.
Och ett helt avgörande för samhällets framtid är att vi kan skapa en pluralism som inte bara gäller vissa grupper utan klarar att inkludera en bredare färgpalett, till exempel även dem som har tydliga uppfattningar om kärlekens gränser.
