Den svenska politiska debatten tenderar att bli mer polariserad. Ett av skälen är att det krävs alltmer spetsiga och ibland provocerande formuleringar för att nå ut genom mediebruset. Riksdagsledamöters personliga agenda övertrumfar ibland partiets. Det senaste uttrycket för detta är Richard Jomshofs utspel i direkt motsats till statsministerns önskan om eftertanke och återhållsamhet när det gäller krisen kring koranbränningar. Oppositionen är inte sen att markera och försöka få Jomshof (SD) avsatt som ordförande för riksdagens justitieutskott, vilket Dagen skrev om på nyhetsplats (14/8).
Ett upptrappat personfokus tjänar ingen på. Även under förra mandatperioden underminerades det politiska förtroendet genom misstroende mot enskilda statsråd. Visserligen är det oppositionens ansvar att opponera i politiken men i första hand gäller det de politiska idéerna, förslagen och reformerna, i sista hand ska det gälla personfrågor.
När de politiska partierna har samlat sig i två större block med en grupp otydliga småpartier dinglande kring fyraprocentspärren riskerar vi få ett demokratiskt underskott. Låt de politiska idéerna, konstruktiva förslagen och reformerna vara i centrum i stället för att fokusera på enskilda ledamöters eller profilerade partiföreträdares enskilda uttalanden. Allt annat skapar en tunn politisk mylla och följden blir bristande intresse och engagemang bland vanliga medborgare.
