Vad händer när våldet, eller hotet om våld, blir den kraft som kontrollerar ett samhälle? Går det att ha ett demokratiskt, pluralistiskt och fritt Sverige om det är våldsverkarna som avgör vad som är ett godkänt beteende, och vad som måste förbjudas? Koranbränningarna ställer dessa frågor på sin spets.
Såväl Rasmus Paludans som Salwan Momikas kränkningar av koranen är moraliskt sett fel. Att bränna religiösa texter för att kränka och såra är inte en dygdig handling. Men likväl bör lagrummet vara så pass vitt att även smaklösheten kan få rum. Det såväl av kritik och förnedring av det kristna som det muslimska.
Att gjord narr av eller att bli kränkt eller är något som de flesta religiösa grupper i Sverige och västvärlden är vana vid. Inte minst kristenheten har under årens lopp återkommande fått se den egna tron bli kritiserad, förlöjligad och hånad. Men utan att någon därför på allvar menat att detta vore skäl att inskränka yttrandefriheten eller införa blasfemilagar. Och utan att någon kristen stat eller fundamentalistisk terrorgrupp hotat med repressalier eller våld om inte så skedde. Våldet har aldrig på allvar varit ett alternativ.
[ Koranbrännaren hänvisar till kristna svenska politiker ]
Det ifrågasättande förhållningssätt som är en del av demokratin är dock inte unikt utstuderat gentemot kristna: Politiska ideologier och partier, filosofiska strömningar, tankar, idéer, makthavare och institutioner är alla, i en demokrati, utsatta för kritik. Detta sätt att kritisera och debattera, och ibland förolämpa, är en så naturlig del av det västerländska samhället att vi sällan tänker på det. Det är inte kritiken i sig som är problematisk. Kritik och även förolämpningar kan vara välgörande inslag i en pluralistisk demokrati. Problemet är inte heller primärt hur kritiken framförs, eller om den är kränkande. Problemet ligger i den våldsbejakande islamism som nu hotar frid och människors liv.
När nu auktoritära stater och terrororganisationer kräver att svensk yttrandefrihet ska begränsas eller tillrättaläggas är det för vissa frestande att falla till föga. Regeringen tillsatte nyligen en utredning om en översyn av ordningslagen. Bland annat ska utredaren se över om Sveriges säkerhet i framtiden av polisen kan vägas in som skäl att neka en sammankomst. Om så blir fallet riskeras en situation där förolämpningar av vissas heliga idéer och religioner skyddas, medan andra kommer kan få se sitt heliga hädat. I praktiken alltså ett blasfemiförbud, men bara som skydd för de som backas upp av hot om våld.
Om hädelseförbud införs, oavsett om det blir formellt eller informellt, så kommer detta bli en seger för våldsverkarna. Och de kommer inte nöja sig med ett första steg. Vad blir våldets nästa krav? Förbjuda avbildningar av profeten? Förbjuda kritik av det religiösa ledarskapet? Förbjuda satir och komik riktad mot islam? När man väl ger våldsverkarna en seger kommer de inte med detta att nöja sig. De kommer kräva mer, fler och större eftergifter. Om yttrandefriheten inskränks kommer våldets hantlangare fortsätta att kräva eftergifter och angripa de värderingar och de ideal som bygger vår demokrati tills dess att inget av frihet och pluralism består. Vägen framåt kan inte vara att vika sig för våldet.
