En gammal sketch från humorgruppen Grotesco har, lite oväntat, hamnat i centrum för den kulturpolitiska debatten. I sitt sommartal frågade sig Ebba Busch var alla försvarare av islam var när Kristus gjordes narr av den 21 november 2007.
I Grotescosketchen sjunger en livlig frikyrkoförsamling på ett sätt som för tankarna till det tidiga 90-talets mest livligt karismatiska uttryck. Men texten är grov. Ordvalet kombinerat med de välkammade kristna skapar en scen typisk för humorgruppen. Det är en typ av skämtsamhet som ligger långt ifrån Humor i helgade hyddor.
Om detta har det hö-hö-ats och he-he-ats av kommentatorer och skribenter. Ni kristna får väl tåla att driver med er, skriver en. ”Livets ord-töntar” har ingen sympati från mig, skriver en annan. Reaktionerna är intressanta av flera skäl. Hade samma tyckare uttryckt sig liknande om företrädare för en annan religion, säg islam eller hinduism? Det är svårt att se. När det kommer till kristendomen (och kanske även mormonismen och Jehovas vittnen) är det fritt fram att håna och häckla. Det finns hos vissa en avsky mot det kristna som gärna skyltas med.
Det är självklart inget fel att driva med frikyrkliga. Humor, ironi och parodi kan vara både kul och frigörande. Faktum är att vi borde skoja mer. Om kristna. Om svenskar. Om gamla och unga. Men också om muslimer, om kineser och alla de andra. Om vissa skojas med medan andra hanteras med silkesvantar är det inte längre kul. Då är det bara mobbning.
