Det finns en övning som terapeuter ibland brukar göra med sina patienter. Den går ut på att man föreställer sig en avlägsen framtid i vilken man befinner sig på sin dödsbädd. Många långa år har gått och nu är det bara de sista timmarna kvar. Det finns ingen smärta eller lidande. Bara vetskapen om att tiden på jorden snart kommer ta slut. Bakom en landstingsgardin skiner solen fram. Runt omkring finns leende, kärleksfulla människor. Kanske barn och barnbarn. Kanske vänner. Ni talar om gamla minnen och kramar om varandra.
I övningen ber man den deltagande patienten att blicka bakåt och tänka över sitt liv. Det var inte perfekt eller extraordinärt. Men ett liv som hon på det stora hela kan känna sig nöjd med. Hon levde på den plats hon ville leva. Hade de relationer hon ville ha, på det sätt hon ville ha dem. Arbetade och sysslade med de saker hon ville. Uppnådde och bidrog på det sätt hon ville. På det stora hela levde hon ett liv som var äkta, och som hon nu, när allt snart är över, är tillfreds med. Hon levde ett liv som var i linje med hennes innersta värderingar.
Övningen ovan brukar kunna bli en omskakande övning för en del. Vad livet egentligen handlar om, hur just jag ska leva på ett sätt som är genuint och rätt, är saker som allt för många inte tar sig tid att stanna upp vid. Livet bara händer. Mellan lämning, hämtning, sjukvårdsbesök och arbete. Ofta lägger man ner stor tid och energi på semesterplanerna och husrenoveringen. Men hur jag vill leva? Vad är det som på djupet är meningen med mitt liv? De frågorna får allt för ofta sällan plats.
Att stanna upp och fundera över dessa teman kan vara svåra, men är nödvändiga. Hur man vill att ens relationer ska växa och utvecklas, hur man vill att ens bidrag till världen ska se ut, hur man vill stå upp för och ta hand om sig själv, hur man vill njuta av sin tid på jorden är stora frågor. Och svaren kan vara smärtsamma, om man upptäcker att livet, som det ser ut, inte alls är inne på den väg som man skulle önska att man vandrade.
Mycket av den sorg, nedstämdhet och ångest som i dag fyller vårdcentralernas väntrum har sin grund i en diskrepans mellan värden, mening och hur livet för många faktiskt ser ut. Att vakna upp och inse att livsvägen är en annan än vad man skulle önska ska skapa obehag. För den som skulle önska att relationer och föräldraskap var viktigt, men man lever ensam. Eller för den som vill bidra och skapa, men som är fast i passivitet. Ofta kan sorgen och ångesten vara något välgörande, en signal att förändring behövs.
Ofta kan sorgen och ångesten vara något välgörande, en signal att förändring behövs.
— Steven Crosson
För en del blir smärtan i att reflektera över livets väg något som gör att man undviker frågan helt och hållet. Inte vända på den sten under vilken det kan finnas en djup smärta. Det är en tveksam strategi. Kortsiktigt undvikande av nödvändigt obehag leder ofta till att det långsiktiga lidandet växer. Helt i onödan. För många finns ett behov av att stanna upp och på djupet reflektera över existensens frågor. Men samtiden gör inte alltid detta lätt.
Vi omges av prylar som alla vill ta vår uppmärksamhet. Svensken lägger i genomsnitt ungefär en tredjedel av sin vakna tid på mobiltelefonen. I appar, chattar, sociala medier och på filmer och serier. Tid som riskerar att tränga ut annat, allt från träning, läxarbete, litteratur, vandringar i skogen, städning, samliv och relationer. Allt det som egentligen är viktigt i livet. Fler och fler upplever livet som meningslöst, detta samtidigt som fler och fler lägger mer och mer tid framför sina skärmar.
Och samtidigt är vi allt mer upptagna, underhållna och stimulerade. Telefoner och skärmar kan ge oss omedelbar tillfredsställelse genom serier, klipp, filmer, spel, likes, hjärtan och kommentarer. Våra hem är fulla av bekvämligheter och hjälpmedel som gör livet lätt. Men blir livet meningsfullt?
Meningsfullhet tycks komma av att man reflekterar över de teman som handlar om relationer, bedrift, empati både för andra och sig själv, samt närvaro. Kyrkor och tempel ger för många tid att stanna upp och vara i de stora frågorna, men i och med att samhället förändras och deltagandet i traditionell organiserad religion minskar försvinner också naturliga arenor för djupare reflektion.
Reflektionen är nödvändig, men enbart tänkande om livets djupare frågor är inte nog. Att leva ett meningsfullt liv handlar om konkret gärning. Om en person har sin kristna tro som ett högt värde konkretiseras detta kanske genom att läsa, be och engagera sig i sin församling. Görande. Om en annan har familjerelationer som ett högt värde kanske det kan bli konkret genom att leka med barnen, lära dem att fiska och äta middag ihop varje kväll. Handling.
Det kommer inte finnas någon kommun, region eller myndighet som kan ge oss mer meningsfullhet. Många hade säkert önskat någon form av statligt ingripande för att minska meningslösheten. En nationell handlingsplan. En strategi. En nollvision. Men det kommer aldrig gå. Livet behöver levas av var och en, och ansvaret kan aldrig föras över till någon politiker.
På dödsbädden är det du som ligger, inte någon tjänsteman. Och du har alla möjligheter att känna dig tacksam och tillfreds. Om du har levt innerligt.
