Religionshistorikern David Thurfjells sommarprat (30/7) är ett nöje att lyssna på. Stilistiskt och retoriskt är hans sommarprat i det närmaste ett konststycke. Han för ihop delarna till en helhet som likt en mosaik alltmer framträder som en argumentation för funktionell religion - det vill säga en tro som fungerar som en ”latent resurs” när individen behöver något att hålla i handen: vid cancerbeskedet, förundran över naturens skönhet eller livets olika passager.
I en tydlig kontrast till det ställer han den ”tvärsäkra” tron. Det är en sorts tro som han menar är alltför övertygad, tror sig veta, en sådan som delar upp människor i vi och dem och därför alltför lätt hemfaller till våld mot de andra.
En avgörande erfarenhet i Thurfjells liv är berättelse om ett shia-muslimskt bönemöte som han besökte under sin doktorandtid. Långt borta från sin vanliga sekulariserade värld dras han i mötet med bönen och männen, och blir rädd. Han vill inte bli en del av dem för att det finns risk att den tvärsäkra tron som de bedjande männen uttrycker så lätt kan leda till överdrifter och fanatism.
Nyfikenhet och öppenhet kan man visa trots att man vet att Frälsaren lever.
— Fredrik Wenell
Men det är precis här som Thurfjells sommarprat blir alldeles för binärt: de sekulära mot de tvärsäkra. Vi har absolut många exempel på tvärsäker tro som just leder till det Thurfjell fruktar - IS, statskyrkor, hinduisk och buddistisk nationalism – men det betyder inte att det alltid är så.
Det är inte svårt att ge exempel på raka motsatsen när den starka övertygelsen inte alls leder till våld, eller ens en nedlåtande attityd, mot dem som tror annorlunda. Många är de pastorer i vanliga församlingar som mitt i sin tvärsäkerhet om att ”deras frälsare lever” visar nyfikenhet inför andras tro. För att inte nämna kristna hjältar som Moder Teresa, Dietrich Bonhoeffer, William Wilberforce eller baptistmissionärer som med en tydlig bekännelse sällan tvingande på någon annan sin tro.
[ "Vi vädjar på vår bara knän till koranbrännare" ]
Thurfjell lyckas alltså inte själv avhålla sig från att tvärsäkert dela upp i vi och dem. De goda skulle då vara de man kan kalla lite ”skönt” religiösa - sådana som inte låter tron störa vardagen utan den finns i bakgrunden och kan tas fram när den behövs, medan de andra – de tvärsäkra – blir de andra som tagit makten över begreppet kristen och berövat de andra rätten att kalla sig kristen.
Men är det verkligen tvärsäkerheten som är problemet när religiösa tar makten över andra? Förmodligen inte. Och tecknet på varför finns faktiskt i Thurfjells sommarprat. Han konstaterar att det var när kyrkan fick den politiska makten på 300-talet som andra religioner förbjöds. Alltså inte när kyrkan hade en stark övertygelse i den tidiga kyrkan.
Det är alltså när den tvärsäkra tron gifter sig med kulturell eller politisk makt som religion tenderar att utöva tvång på andra som inte tillhör dem.
Vi har alla människor som inte är som oss – oavsett om vi pratar om de skönt religiösa, Thurfjell eller de övertygade – frågan är snarare hur vi relaterar till dem som är annorlunda. Och här visar Thurfjell vägen med sin nyfikenhet och öppenhet. Något man ju utan problem kan visa trots att man vet att Frälsaren lever.
