Informationsplikten väcker känslor. Regeringen och Sverigedemokraterna har nyligen gått fram med en utredning som ska lämna förslag där återvändandet ökar och de inre utlänningskontrollerna stärks. Invandringen ska minska. Återvandringen ska styras upp. De som vistas i Sverige utan giltigt skäl ska på ett mer effektivt sätt än tidigare sändas tillbaka till ursprungsland. Som ett av flera led i detta ska personal inom skola och vård åläggas att informera om de kommer i kontakt med personer som vistas i landet utan tillstånd. Den lärare, läkare eller sjuksköterska som inte följer informationsplikten kommer, enligt utredningens direktiv, att straffas.
Av alla överenskommelser i Tidöavtalet är detta en av de absolut mest kontroversiella. Idén går lätt att spåra till Sverigedemokraterna. Motståndet är massivt. Lärarfack, vårdpersonal, opposition, civilsamhälle och kristna aktörer uttrycker alla avstånd till förslaget. Inte ens bland Tidöpartierna själva finns det någon enighet om att informationsplikt verkligen behövs. Fredrik Malm (L), som var med och presenterade utredningsdirektivet, sa i Ledarpodden att han hoppas att förslaget om informationsplikt aldrig kommer bli verklighet.
Motståndet är lätt att förstå. Inte en enda person har någonsin skrivit in sig på lärarutbildningen för att en gång i framtiden få chansen att ange papperslösa. Lärare utbildar, får barn och unga att växa och få ökade kunskaper. En lärares roll är inte att agera gränspolis. Sjuksköterskors och läkares roll är att lindra, bota och hjälpa. Inte att underlätta avvisning.
[ Ledarpodden: Skola och vård rasar mot Tidöpartiernas informationsplikt ]
I Sverige har vi länge haft en hög grad av tilltro till staten. En linje går från Gustav Vasa via Axel Oxenstierna till folkhemsarkitekterna. Staten vet bäst. Den är välvillig. Och medborgarna har litat på staten. Men när det nu kommer pålagor som är så tydligt etiskt undermåliga händer något med relationen som finns upprättad mellan medborgare och stat. Det allvarliga ifrågasättandet kommer in och det blir en urgröpning av samhällskontraktet.
När det nu kommer pålagor som är så tydligt är etiskt undermåliga händer något med relationen som finns upprättad mellan medborgare och stat.
— Steven Crosson
Att Sverigedemokraterna för fram sin egen politik kanske inte kommer som en chock för någon. Men att Ulf Kristersson (M) tillåter att informationsplikten får komma med bland alla de punkter som ska utredas och lagstiftas om är anmärkningsvärt. Statsministern, hans parti och de andra regeringspartierna bär ett ansvar att agera gränsvakter mot de förslag som riskerar att nagga förtroendet till samhällets gemenskap.
Om ett år kommer utredningen att presentera sitt arbete för regeringen och efter det tas förslaget till riksdagen. Det är mycket vatten som kommer rinna under broarna innan någon Lagstiftning är på plats och många frågor som innan dess måste besvaras. Är förslaget ens förenligt med barnkonventionen? Blir undantagen så pass omfattande att plikten i slutändan blir innehållslös? Kommer det ha stöd i riksdagen? Av den tunga kritiken att döma kanske just detta förslag aldrig kommer se dagens ljus. Man kan hoppas.
