Det finns alltid en risk att vi umgås med likar och skapar våra egna ekokammare. Det gäller även män och kvinnor i kyrkliga ledarsammanhang. Konstigt är det inte, men det bidrar till att upprätthålla och förstärka en kultur som inte grundas i den teologi man menar sig ha: att såväl män som kvinnor kan vara kallade av Gud till alla roller i Kristi kropp.
Om män slentrian- och regelmässigt lunchar med, umgås med, bjuder in, lyfter fram och efterfrågar andra mäns närvaro och erfarenhet – ja, då skapas lätt en grabbklubb där kvinnor förutom att osynliggöras dessutom har svårt att se hur man passar in.
Trots att mycket har hänt de senaste åren i kyrkliga sammanhang är det inte ovanligt att män får positioner först och behöver bevisa sig sedan, medan kvinnor behöver bevisa sig först och få en position sedan. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en olikabehandling som tarvar reflektion. I alla fall om man menar allvar med att Guds kallelse inte gör skillnad på kön. Och sluta att bjuda in någon med att säga: vi behöver en kvinna.
