Förståsigpåare spådde att sekulariseringen var en upplysningens sol som skulle lysa allt starkare ju längre historien fortskred. De fick fel. Och de falska profetiorna om sekularismens nära förestående seger över religionen lämnade våra samhällen sårbara, som rabbi Jonathan Sacks skrev i Inte i Guds namn. Vi blev lämnade utan språk eller kunskap för att hantera några av samtidens svåraste utmaningar, ofta kopplade till religion: koranbränningar, integrationsutmaningar, terrordåd och religiös fundamentalism.
Ett exempel på att religion kan vara en drivkraft till ondska är när Al Shabab i Allahs namn mördar, lemlästar och bedriver etnisk rensning. Även kristna kan använda tron som täckmantel för att begå ondska. Som när präster i Katolska kyrkan begår övergrepp mot barn och unga. Med sådana avslöjanden i åtanke är det inte konstigt att färska siffror visar att andelen svenskar som uppger att religion gör mer skada än nytta ökat med 8 procentenheter till 70 procent (Ipsos).
Det är en trovärdighetsfråga för den kristna tidningen Dagen att skildra berättelserna om när tron används för att begå illgärningar. Men det finns en fara i att det blir den enda bilden av troende som cementeras i medier, som Felicia Ferreira skrev om nyligen (8/9-2023). Det skapar stereotyper som bidrar till ökade fördomar.
Alltför ofta glömmer medier att visa på det som också är sant: Att kristna är jordens mest förföljda grupp. Och dessutom: Att tron är en positiv förändringskraft som kan förvandla enskilda människors liv och reformera samhällen och hela civilisationer.
Okunskap rår man inte för och i detta bär även den kristna kyrkan ett ansvar, inte minst eftersom man många gånger accepterat att politiska och kulturella krafter velat trycka tillbaka tron till den privata sfären och svarat genom att tona ned och svalna av den ”heta religionen”. I så måtto har kyrkor själva bidragit till sekulariseringen – och fördomarna.
[ Joel Halldorf: Det behövs en ny medielogik ]
Kyrkor får gärna finnas där när välfärdens skyddsnät brister, men Jesus kan de prata tyst om. Som Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, skrev tidigare i Dagen: ”Vänstern kan uppskatta kyrkornas soppkök, men bönebrus och nattvardsbord har man svårare att se poängen med” (3/9-2020).
Så länge tron är lite lagom går det för sig. Men den tro religionsvetaren David Thurfjell kallar för ”tvärsäker” – som inte ber om ursäkt för sig och som har ett sanningsanspråk – den möts av i bästa fall skepsis, i sämsta fall förakt. Som få andra har Joel Halldorf, inte minst i tidningen Dagen, synliggjort den frikyrkliga minoritetens situation i den sekulära majoritetskulturen: ”Tungotalare har alltid suttit trångt i det sekulära Sverige” (19/12-2019).
[ Fredrik Wenell: Kristna ska häcklas - men inte muslimer? ]
Därför är det något förvånande när samme Halldorf nu i en text i Sändaren (12/9-2023), bland annat med hänvisning till Fredrik Wenells ledare Kristna ska häcklas – men inte muslimer?, skriver att kristna som synliggör och protesterar mot särbehandling och kränkningar inte förstår hur bra de har det i Sverige och därmed riskerar att ”forma en kyrka där människor byter kärlekens mantel mot en medial offerkofta”.
På ett sätt är det ju lätt att instämma. Kristna har det väldigt bra i Sverige, inte minst sett ur ett internationellt perspektiv. Och visst bör man undvika offerkoftor och överdrifter, vilket ju Dagens ledarsida i många år påtalat. Men något skaver.
Det vore ett misstag att tro att vi stillatigande skulle se på när trossyskon, i Sverige eller utomlands, bespottas eller hånas.
— Frida Park
Som bevis för hur privilegierade kristna är anför Halldorf att frikyrkokristna är överrepresenterade i regeringen. Men han glömmer att många kristna politiker har tagit sig till partitoppen trots att de är troende, inte tack vare. Att tre av fyra ministrar är med i ett kristet trossamfund betyder heller inte att alla kristna är lika privilegierade. För varannan kristen skolelev som får utstå hån, spett och spe, eller för den kristna minoritetspersonen i ett svenskt utanförskapsområde där islam är i majoritet och där den fysiska hotbilden kan vara reell, är tanken på att finansministern är med i Svenska kyrkan en klen tröst.
Fortsatt behöver trovärdiga röster motsäga fördomar och okunskap och verka för religiös tolerans och en ny medielogik – inte minst för att bidra till förståelse av vår tids stora utmaningar. Att vara en kreativ minoritet i stället för att bedriva kamp, göra uppror mot majoritetssamhället eller dra sig undan i slutna enklaver, är vägen framåt. Vi frikyrkliga förblir därför vid vår läst, i vår minoritetsposition, och skäms varken för vår tro eller vårt annorlundaskap.
Skämta på! Vi blir inte direkt överraskade: Jesus själv sa något om att vi i den här världen skulle bli hatade för hans namns skull. Men det vore samtidigt ett misstag att tro att vi stillatigande skulle se på när trossyskon, i Sverige eller utomlands, bespottas eller hånas. Om en lem lider, lider hela kroppen, som någon skrev.
[ Felicia Ferreira: Varför är det bara kristnas läktarbråk som skildras i medier? ]
