Den svensk som levt längst dog 2008. Hon hann fylla 113 år och hade då varit med om 26 statsministerbyten och fyra kungar under sin livstid. Sveriges befolkning blir äldre, lever längre, är friskare och samtidigt har flera behov av vård och omsorg.
För ungefär hundra år sedan karaktäriserades Sveriges befolkning av många unga och få äldre. Men de senaste hundra åren har åldersstrukturen förändrats radikalt. Genom ökad medellivslängd och lägre barnafödande har de äldres andel av befolkningen blivit allt större. Det gör att Sveriges befolkningspyramid i dag snarare är ett brett torn än en pyramid.
Som en konsekvens av att vi lever längre får vissa sjukdomar större utbredning i befolkningen, en av dem är Alzheimer. Alzheimerdagen infaller varje år 21 september. Det är den vanligaste demenssjukdomen och utgör mellan 60 och 70 procent av alla fall. Det vanligaste symptomet är att man har svårt att minnas det som skett nyligen. Förutom minnesstörningar får sjukdomen en rad andra svåra konsekvenser. I dag beräknas omkring 100 000 personer lida av Alzheimer i Sverige. Många anhöriga påverkas och berörs också djupt.
Politikens tre ledord under många år har varit vård, skola och omsorg. Ändå får vi återkommande rapporter om svårigheten att leva upp till alla löften. Inte minst den kommunala omsorgen visar sig ha stora utmaningar. Utan det tillskott av nya svenskar som i dag gör avgörande insatser i hemtjänst eller hemsjukvård hade problemen varit större. Genom utbildning av dem som redan kommit till Sverige under flyktingvågen sedan 2015 och en fortsatt arbetskraftsinvandring kan en del av framtida problem för kommunerna lösas. Men samhället stannar om vi skulle skicka hem alla invandrare.
[ Birger Thureson: Äldre är inte en börda ]
Civilsamhället är en annan part som kommer att behöva ta ett större ansvar och kan betyda mycket inom detta område. Ett exempel är Alingsås kommun och Bräcke diakoni som under 2016 ingått ett idéburet offentligt partnerskap som syftar till att skapa en vårdkedja för människor med demenssjukdom. I vårdkedjan samverkar kommunens stödresurser, civilsamhället, primärvård, rehabilitering, hemtjänst och särskilt boende med varandra för att skapa en sammanhängande vårdkedja, föredömligt. Även Kyrkor och samfund behöver ha en bärande verksamhetsidé på detta område.
Ibland ställer vi upp en felaktig konfliktlinje mellan äldre och yngre generationer.
— Lennarth Hambre
Varje församling behöver ha en idé om hur vi i omsorg stöder och konkret bidrar till de äldre medlemmarnas välbefinnande. Kyrkans roll kan inte underskattas. Den lokala församling som inte har ett konkret diakonalt arbete har en svag röst i samhället. Den rösten behöver höras i alla frågor som handlar om utsatthet. Det gäller så väl utåt i samhället som inåt i församlingen. I våra ambitioner att göra goda samhällsinsatser kan vi tappa bort oss i frågan om stöd till ensamma, åldrande och sjuka medlemmar som riskerar att utan kyrkans stöd sluta sitt liv i en miserabel livssituation.
När Paulus diskuterar frågan om Kristi kropp och lemmarna betonar han att om en lem lider, lider alla de andra tillsammans med den. Att stå och leva varandra så nära i församlingen att vi ser och förstår mänskligt lidande. Många avgörande insatser görs av medlemmar och anställda diakoner. Omsorgen behöver vara konkret och insatserna måste vara anpassade.
Alla kan inte alltid buntas ihop i en enda odefinierad grupp. Somliga behöver bemötas mera enskilt. Andra med liknande åldersproblematik eller sjukdom behöver bemötas gemensamt. Åter andra behöver stöd, samtal och friskvård, andligt och socialt. Konsekvenser av åldrande med ibland svår sjukdom kan även skapa djupa troskriser. En kyrka med genomtänkt strategi också för de äldre, bland ensamma och utsatta, är en trovärdig kyrka. Kyrkan kan vara med och göra den sista sträckan i livet till något vackert.
Men fokus på unga får inte tappas bort. Det finns många skäl till varför unga måste få göra kyrkan till sin. Många kyrkor, såväl frikyrkoförsamlingar som församlingar inom Svenska kyrkan, har en egen demografisk problematik att bearbeta. För allt för många kyrkor är pyramiden inte bara ett brett torn, som i samhället, utan upp och nedvänd. Flera rapporter och berättelser understryker risken att utan mer radikala förändringar kommer kyrkor att åldras med en uppenbar risk att dö ut och försvinna.
Ibland ställer vi upp en felaktig konfliktlinje mellan äldre och yngre generationer. Men satsningar på ungdomar i dag är inte bara en satsning på morgondagens äldre. Det är ett faktum att utan yngre engagerade finns heller ingen som kan ge den så viktiga omsorgen och insatserna för våra allt fler äldre. Att göra församlingen till ett hem för alla generationer har väl sällan varit mer viktigt.
[ Linda Bergling: Det är ett stort svek när den äldre generationen drar sig undan ]
