Huruvida Svenska kyrkan ”är vänster” är en fråga som återkommer med jämna mellanrum. För kyrkokansliet i Uppsala tycks frågan vara besvärande. Dikotomin är falsk, menar man: Kyrkan har alltid stått upp för de svaga, för människovärdet och för Kristus. Å ena sidan värjer sig företrädare ofta mot epitet som vänster eller woke. Men samtidigt syns ett stöd för uttalade såväl som outtalade vänsteridéer. Här, menar kritikerna, har det skett en förändring och en vänsterpolitisering av den gamla folkkyrkan.
Att enskilda präster kan ha partipolitiska preferenser och vara mer eller mindre visliga i sina uttalanden härom är en sak. Som präster som tycker att det är rimligt att i sociala medier lägga ut idolfoton på Stefan Löfven och citera Internationalen. Exemplen på motsatsen finns nog, även om de är färre. Men det är en annan sak om Svenska kyrkan centralt skulle göra något med liknande slagsida.
En del av kritiken handlar, felaktigt, om att kyrkan inte ska lägga sig i politiken. Kristen tro är, och måste alltid vara, politisk i att den står för den som ingen egen röst har, för utsatta och emot orättfärdighet. Men kyrkan får aldrig låna sin lojalitet till ett parti, en ideologi eller rörelse som blir ett sämre substitut för vad kristendom egentligen är.
En annan del av kritiken är rätt och slätt orättvis. De flesta samfund delar samma syn i frågor som bistånd, flyktingpolitik eller klimatet. Såväl Evangeliska frikyrkan, Katolska kyrkan och Svenska kyrkan har här mycket gemensamt. Det finns alltså anledning att tona ned obefogad och slentrianmässig kritik, särskilt som en ny ärkebiskop nyss tagit upp staven och ska leda kyrkan. Framöver kommer vi kanske att få se fler utspel till försvar för frihet gentemot staten?
Den osanna historiebeskrivningen är en sak, men wokeuttalandet visar på en häpnadsväckande naivitet.
— Frida Park
Men inte all kritik är obefogad. Att inte så få förknippar samfundet med vänster beror delvis på att Svenska kyrkan i såväl teologiska frågor som i livsstilsfrågor (till exempel abort eller samkönade äktenskap) är stolt progressiv.
Och än svårare att värja sig mot kritiken blir det ju när Svenska kyrkans eget konto i det sociala mediet X (tidigare Twitter) nyligen skrev: ”Svenska kyrkan har inte blivit woke. Vi har alltid varit woke. Woke ingår i kyrkans DNA. Jesus har lärt oss att se och motverka strukturella orättvisor mellan människor.”
Den osanna historiebeskrivningen är en sak, men wokeuttalandet visar på en häpnadsväckande naivitet. Vänsterideologin woke är inte vad som helst och går mycket längre än det självklara värnandet om rättvisa och likabehandling. Utifrån extrem identitetspolitik kan till exempel rekrytering utifrån mångfald hamna i att sortera människor efter hudfärg.
Har folkkyrkan då blivit wokekyrkan? Kanske är det dags att välja väg: antingen får Svenska kyrkan vidta nödvändiga åtgärder för att tvätta bort vänsterstämplen eller så omfamnar folkkyrkan fullt ut självbilden av att hon faktiskt är woke. Det verkar ju i alla fall hennes eget Twitterkonto ha gjort.
