”Ta inte rätten i egna händer. Låt Guds vrede ha sin gång” skriver Paulus i Romarbrevet. Betyder det att kristna bara ska agera passivt i relation till våld? Såklart inte. I så gott som varje kyrka och kapell stiger böner varje vecka om situationen i vårt land och i vår omvärld. Bön är kyrkans första reaktion men åtföljs också av handling. Därför är frågan om hur kristna ska agera inför det eskalerande våldet alltmer akut.
Vi hör så gott som dagligen om dödade, sprängattentat och hot på ett sätt som ingen, inte ens de som slår sig för bröstet och säger att de såg det komma, kunde förutse. Den som för ett par år sedan förutspådde att Socialdemokraterna 2023 aktivt skulle arbeta för ett Nato-medlemskap hade blivit bemött med ett överseende leende.
På 1970-talet ställdes varje ung kille i kyrkorna inför frågan om han var beredd att bära vapen. Nu har den situationen återkommit i en omvärld där våldet krupit närmare. Det är därför högst angeläget att kristna återigen tillsammans bearbetar området teologiskt.
En teologisk fråga som återkommer i relation till våldet är relationen mellan kyrka och stat. Ska kristna delta i statens våldsmonopol eller ska de göra motstånd på andra sätt? I Sverige har vi, delvis av goda skäl, haft en hög tillit till stat och myndigheter. Men om det är något kyrkan vet är det att stater inte alltid är goda.
Kyrkorna kan inte lämna de kristna unga killarna och tjejerna ensamma när de reflekterar över om de ska bära vapen eller inte.
— Fredrik Wenell
[ Steven Crosson: Är unga kristna redo för kriget? ]
Kyrkliga traditioner skiljer sig åt i synen på om och hur kristna ska delta i statens våldsutövning. Skillnaden mellan olika kyrkor kan delvis förklaras med hur de blivit behandlade av dem som haft den politiska makten.
I rörelser, exempelvis frikyrkliga, som varit förföljda av andra kristna med en nära relation till den politiska makten är det vanligare med en teologi som motiverar till motstånd genom ickevåld. De har oftare en restriktivare hållning till att delta i statens våldsutövning. Kyrkliga traditioner som varit en del av den politiska makten är mer benägna att ge teologisk motivation för kristna att utföra statens uppgifter.
Men ingen kyrka förnekar att den politiska ordningen är en del i Guds skapelseordning eller att kristna är kallade att göra motstånd mot det onda. Det som skiljer dem åt är på vilket sätt motståndet ska ske.
Den situation som Sverige just nu befinner sig i gör den teologiska reflektionen om våldet angelägen. Det duger helt enkelt inte för kyrkor att lägga ut den på entreprenad och enbart låta politiker och militärer bestämma hur våldet ska förstås och stoppas.
Kyrkorna kan inte lämna de kristna unga killarna och tjejerna ensamma när de reflekterar över om de ska bära vapen eller inte. Vad som återigen behövs är en kyrka som förstår våldets natur och den kristnes roll i kampen mot det onda. Lyft frågan och bearbeta den runt fikaborden, i predikstolen, i församlingsmötet, på ungdomssamlingen – för våldet kommer inte försvinna förrän den nya himlen och den nya jorden har upprättats.
[ Frida Park: Vilka friheter kommer offras i kampen mot gängen? ]
