Nyligen hamnade filmen Jesus revolution överst på biotoppen i Sverige. Filmen visar det vi alla egentligen vet – att kosmetiska förändringar i kyrkan inte är nog för att fånga upp andliga rörelser. Alltför sällan har förnyelserörelser bland unga i Sverige fått prägla hela den lokala församlingen eller samfund. Filmens budskap utmanar och berör. För svensk frikyrklighet, med sina röda siffror, är behovet av något mer, något annat, av Guds ingripande, överhängande. I vissa fall är det kanske till och med en revolution som behövs.
När jag läser om Equmeniakyrkans enkät där man försöker ta tempen på församlingsrörelsen slås jag av att tilltaget är både modigt djärvt och utmanande. Ambitionen är hög. Alla 616 församlingarna i hela landet har getts möjlighet att ge sin syn på den aktuella lokala situationen och svarsfrekvensen är 38 procent, som Dagen skrivit om på nyhetsplats. Samtidigt är det en oerhört nedslående läsning.
Om enkäten ger någon rättvisa åt verkligheten står Equmeniakyrkan inför ett skriande behov av en gigantisk förändringsprocess och omprioritering, den största i modern tid, inte minst när det gäller ungdom, fokus på gudstjänstens betydelse och prioritering av evangelisation och mission. Dessutom behövs en betydligt större gemensam strategi mellan Equmeniakyrkan som samfund och Equmenia som ungdomsorganisation. Allt annat riskerar att sluta i en större avveckling av en stor grupp av de lokala församlingarna.
Det finns en stor samsyn i majoriteten av samfundets församlingar när det handlar om behovet av att prioritera barn och unga. Visst tycker församlingarna att det är nödvändigt att prioritera förmedling av tron vidare till unga. Samtidigt visar enkäten tydligt att Equmeniakyrkan är en snabbt åldrande församlingsrörelse.
Varför Equmeniakyrkan misslyckats med rekrytering och andlig vägledning av unga måste göras till en av rörelsens viktigaste frågor.
— Lennarth Hambre
Svensk frikyrklighet har haft sina ungdomsrörelser där mycket nyttigt fötts till utveckling i samfunden. En av de mera profilerade rörelserna är tidigare SMU, nu mera en del av Equmenia. Många har uppfattat organisationen som framåtlutad. Men i enkäten framstår det som att församlingsrörelsen helt misslyckats med att få barn och unga som är engagerade i ungdomsrörelsen att också ta steget in i ett församlingsengagemang. Någon enstaka församling betonar att de tar emot unga människor men i stort handlar det om många församlingar som kämpar med en mycket hög medelålder.
Varför Equmeniakyrkan misslyckats med rekrytering och andlig vägledning av unga måste göras till en av rörelsens viktigaste frågor. Har församlingarna varit helt handlingsförlamade när det gäller att fånga upp alla ungdomar som gjort livsavgörande andliga erfarenheter på läger eller vid de egna evangelisternas olika väckelsekampanjer?
Endast en minoritet pekar ut gudstjänsten och behov av förnyelse. Är inte detta i sig en del av problemet? En lokal församling som inte ständigt jobbar med på vilket sätt församlingen möts, förkunnar, lovsjunger, ber och skapar utrymme för gudsmöten tar stora risker. Nej, det handlar inte om att församlingen bli slav under en allmän trendkänslighet. Men gudstjänsten är själva motorn i församlingslivet. Förkunnelsen måste vara relevant, sångerna nutida och inbjudan till gudsmöten konkreta.
[ Enkät - kyrkor drunknar i det praktiska när de vill fokusera på Jesus ]
Ett visst hopp infinner sig kring svaren om mission, där hälften av de svarande anser att det behövs inspiration och verktyg för att dela tron med andra. Samtidigt visar det sig med all önskvärd tydlighet att internationell mission lever en tynande tillvaro, trots att Equmeniakyrkans rötter är i missionsrörelser långt ut till jordens yttersta gräns. Har man redan glömt de dagar då ”Annandagsinsamlingen” i rörelsen meddelades på ekonyheterna? Eller är det rädslan att tala om behovet av omvändelse och frälsning som spökar?
Nu vore det lätt för andra samfund att skaka på huvudet och peka finger åt Equmeniakyrkan, men det vore ett stort misstag. Om liknande enkäter skulle genomföras i andra rörelser finns risken att liknande siffror skulle förskräcka alla och envar. Men, som det heter, första steget till förändring är att kunna se sanningen i vitögat, att faktiskt veta hur saker och ting ligger till och att med den kunskapen ta steg mot förändring.
Och häri finns det riktigt stora hoppet med enkäten: i viljan till förändring. Viljan att föra tron vidare. Om Equmeniakyrkan kan ge unga människor utrymme för att göra andliga erfarenheter och möjlighet att verkligen påverka samfundets framtid kan underverk ske. För handen på hjärtat, siffrorna visar svart på vitt att utan ett gudsingripande, ett vi alla så väl behöver, kommer det finnas flera församlingar som inom en snar framtid inte kommer bestå. Den insikten kanske kan bli det första steget till en ny Jesusrevolution i Equmeniakyrkan – och i svensk kristenhet.
[ Anders Häger: Vad är kyrkan beredd att göra för att nå oss unga? ]
