En av kyrkornas viktigaste uppgifter i en tid av krig och konflikt är att fortsätta döpa. Dopets sakrament är enligt Paulus förbundet motståndare blir systrar och bröder. I dopet blir vi ett och skiljemuren mellan människor rivs ner, så också mellan judar och hedningar. Trots det har paradoxalt nog dopet orsakat stora splittringar, och gör så fortfarande. Det visar de diskussioner som uppstått i kölvattnet av att pingstförsamlingen Filadelfia i Stockholm är på väg att öppna upp för att välkomna medlemmar som är barndöpta i ett annat samfund.
Det förslag till stadgeändring som föreslås av Filadelfias ledning är intressant av flera skäl. De lyckas navigera frågan om medlemskap utan att för mycket kompromissa med sin baptistiska dopsyn och samtidigt visar de respekt för personer som lever i tron och är döpta i en annan tradition. Det är ett exempel som andra skulle kunna ta efter. Och ett sådant inlyssnande förhållningssätt till individer borde gälla alla samfund, inte bara de baptistiska.
Det är viktigt att notera att Filadelfia inte jämställer barndopet med det baptistiska dopet. Det är alltså inte på grund av barndopet som en människa kan bli medlem i pingstförsamlingen utan på grund av den personliga tron och dopet i en annan tradition. En sådan skrivning öppnar för att en person kan döpas om insikten skulle växa fram att begjutningen som barn inte var ett omvändelsedop. Ur ett baptistiskt teologiskt perspektiv är det en viktig markering.
[ Ett steg närmare barndöpta medlemmar i Filadelfia Stockholm ]
Baptistiska församlingar döper inte om personer. Visst kan det se ut så från en tradition där barndop praktiseras, men ur ett baptistisk perspektiv är inte den personliga bekännelsen på plats vid ett barndop och därför är inte barndopet ett dop. Det ska inte tolkas som att ett dops giltighet skulle bero på en persons kognitiva förmågor, som en del ytlig kritik mot en baptistisk teologi gör gällande, utan snarare som att bekännelsen ska vara personlig.
I dopet blir vi ett och skiljemuren mellan människor rivs ned.
— Fredrik Wenell
Bekännelse kan såklart ske på en mängd olika sätt, men ett spädbarn kan av naturliga skäl inte bekänna personligen. Det finns dock bekännelse i barndopet, men den ligger hos andra, exempelvis hos faddrar, i kyrkan eller hos föräldrar.
Relaterat till detta finns det en problematik med barndopspraxis som i ekumeniska samtal ibland beskrivs som ”urskiljningslösa” dop. Enligt Svenska kyrkans rapport Dop i förändring finns det skäl att anta att urskiljningslösa dop är ett förhållandevis utbrett fenomen, i alla fall om man med det menar dop som inte handlar om relationen med Gud. Av alla dem som lät döpa sina barn i Svenska kyrkan 2018 angav 72 procent att de gjorde det för att ”barndop är en fin tradition” och endast 10 procent för att de vill att barnet ska tillhöra Gud. Det kan naturligtvis finnas fler skäl till att ett barn döps, men rapporten visar att barndop bland folk i allmänhet blivit en slags passagerit som inte har med tro att göra utan mer med att tillhöra Svenska kyrkan som institution och att välkomna barnet i familjen.
Även i baptistiska kyrkor kan dopet komma att reduceras till enbart en tradition. Dopet kan bli något som förväntas av familjen eller för att man är en del av en församling. Avgörande för kyrkor med baptistisk teologi är därför att tänka igenom hur den personliga bekännelsen kan ske.
Det Filadelfia i Stockholm gör är att visa en väg framåt i de ekumeniska relationerna genom att både respektera den enskildes tro, i baptistisk anda, och öppna vägen för ett nytt förhållningssätt till andra kyrkors dopsyn utan att förminska sin egen dopteologi. De kommer fortsätta att lyssna på enskilda personers bekännelser och om någon skulle komma till insikt om troendedopets betydelse kommer de få ta emot troendedopets gåva.
[ Fredrik Wenell: Hur små barn kan baptister döpa utan att det blir barndop? ]
Av respekt för andra traditioners dopteologi är de dock beredda att göra rimliga kompromisser med sin egen. Det är inkluderande och respektfullt i relation till andra kyrkors dopsyn.
Samma generositet skulle även samfund som döper barn kunna visa. Till exempel i frågan om att andra samfund med att baptister förrättar omdop, vilket de inte gör om dopet förstås utifrån baptistisk teologi. Kan man tänka sig en ekumenisk process där barndöpartraditioner är beredda att, precis som Filadelfia i Stockholm, gå den extra milen för att i en tid av konflikter inte låta dopet fortsätta vara en fråga som orsakar ekumenisk oenighet? I grund och botten är det dopets sakramentet som upplöser skillnader mellan människor eftersom alla där blir ett i Kristus.
[ Dokument: Dopet - hur gör man i Sveriges olika kyrkor ]
