Johan och Christer väntade in snöstormen. På morgonen hade den bedarrat och 18-åringarna kunde börja sin vandring. Mot Frankrike och Taizé. Efter några dagar kom de fram. Men bara en av vännerna blev kvar. Johan blev en del av kommuniteten (Dagen 22 februari 2022). Ständigt i bön och i tjänande. Nära Gud. Christer blev hämtad av sina föräldrar. Hans liv fylldes av arbete, studier och familj. I dag ångrar båda sina respektive beslut. Christer hade velat stanna kvar i Taizé. Johan hade hellre velat leva ett liv ihop med en kvinna.
En av de största smärtorna en människa kan uppleva kanske är den att ångra ett liv. Att se tillbaka på de grundläggande besluten som format ens varande och önska att man valt en annan väg. I dag är Johan och Christer gamla män. Deras ungdom ligger långt bakom dem. Smärtan skiner visserligen igenom tidningens bokstäver, men att helt förstå hur det känns är svårt.
Ånger är en känsla som gör ont. Som slår till rakt i mellangärdet. Som lägger en våt filt över tankar och minnen. Och det är som det ska. Ångerns funktion är att påminna oss om att just den där handlingen, den där saken vi gjorde, den ska vi inte göra om. Inte göra igen. Därför kan ånger gällande ett plumpt skämt vara välgörande. Nästa gång, då skämtar vi om något annat, påminner ångern oss om.
Men att ångra ett liv? Är det funktionellt? På ett sätt nej. För Johan, Christer och alla andra som känner ånger över att man valde fel väg i livet är det av liten eller ingen tröst att ångerkänslan i sin kärna är nödvändig. Men ångern är precis som sorgen och smärtan en del av paketet. En del av att vara människa.
[ Johan har levt 60 år som munk - överväger att lämna för att finna en kvinna ]
Ångern är precis som sorgen och smärtan en del av paketet. En del av att vara människa.
— Steven Crosson
Johan och Christer hade kunnat vara tysta. Inte berättat om sina liv och sin smärta. Men de fattade det modiga beslutet att dela. Det är en gåva till oss alla. En påminnelse om hur livet kan bli, om vi inte fattar aktiva beslut om hur vi vill leva och sedan agerar i linje med det som är viktigt för oss.
Livet har en mening. En mening som vi kristna menar kommer från Gud. Det är meningen med livet. Men det finns också en mening i livet, som vi alla skapar själva. Man kan se det lite som att Gud har skapat oss och satt ner oss med fötterna på marken. Det är livets mening. Men var vi väljer att vandra, vilken väg, i vilken fart, med vilka medvandrare och mot vilken riktning, det är meningen i livet. Meningen i livet är något som vi alla skapar. Att ha möjligheten att fritt förhålla oss till livet, dess nycker och att, om vi så väljer, att skapa meningsfullhet, är en djup frihet. En gudomlig gåva.
Livet är inte alltid lätt. Sjukdom, brustna relationer, misslyckanden. Allt det ryms och behöver ofta mötas med acceptans. I och med att livet är oberäkneligt blir skapandet av meningsfullhet extra angelägen. Hur väljer vi att leva våra liv i dag? Och i morgon? Trots lidandet.
Att leva innerligt är att tvingas fatta dessa beslut om och om igen. Reflektera och handla i enlighet med det som är äkta och meningsfullt för var och en. Om vi lever äkta har vi också en chans att, när vi är gamla, kunna se tillbaka på ett liv som var meningsfullt, genuint och värdefullt. Även om livet inte blev som vi hade tänkt.
[ Johan blev kvar som Taizémunk medan Christer reste hem – i dag ångrar sig båda ]
