I samband med att regeringen Stefan Löfven (S) 2014 formellt erkände staten Palestina skrev Elisabeth Sandlund, tidigare opinionsredaktör, en text på Dagens ledarsida. Hon ifrågasatte tidpunkten och hoppades att historien skulle visa att hon och andra kritiker skulle få fel. “Alla vi som tror att det är en olämplig och olycklig väg att gå har anledning att hoppas att det mot alla odds är vi och inte regeringen som har fel när vi någon gång i framtiden har facit i vår hand”. En av de stora riskerna med ett svenskt erkännande, skrev Sandlund då, var att detta skulle kunna ge Hamas en kvalitetsstämpel.
Den högst hedervärda förhoppningen från Löfven var att erkännandet från svensk sida skulle vara steg i riktning mot normalisering av relationerna, en fördjupad samexistens präglad av respekt mellan israeler och palestinier. Steg i riktning mot fred. Men Israel reagerade starkt och kallade hem sin ambassadör. Andra västeuropeiska länder och USA tittade med förvåning på det svenska tilltaget. Då talade Löfven om att samtala, om att stödja de krafter som vill ha en utveckling utan våld.
[ Läs ledaren från 2014 | Elisabeth Sandlund: Varför så bråttom att erkänna Palestina? ]
Fred. Det ordet känns i dag, efter Hamas illdåd som resulterat i 1 300 mördade israeler och nästan 200 kidnappade civila, långt borta. Men Hamas terrorhandlingar och lögner drabbar inte bara den israeliska befolkningen utan även den palestinska. Situationen på det avskurna Gaza är i dag mycket svår. Det är tveklöst så att många civila palestinier drabbas i det pågående kriget. FN har varnat för en humanitär katastrof om vatten, elektricitet och mat inte kan komma Gazaborna till del.
Vad bidrog det svenska kvalitetsstämpeln av Hamas egentligen till?
— Steven Crosson
Den palestinska myndigheten förmådde inte 2014, och än mindre i dag, att effektivt kontrollera sitt eget territorium, vilket är ett grundrekvisit för en stat. Terrororganisationen Hamas styr på Gazaremsan, varifrån de angriper och terroriserar sina israeliska grannar. Mahmoud Abbas och PLO verkar på Västbanken. Några fria och demokratiska val har inte skett varken på Västbanken eller på Gazaremsan på många år. Att Abbas kontinuerligt vägrat att fördöma Hamas terrorverksamhet är anmärkningsvärt från en person som tidigare sagt sig arbeta för samexistens och fred.
Vad bidrog det svenska kvalitetsstämpeln av Hamas egentligen till? Sveriges erkännande av Palestina var ett beslut som inte fattades i något politiskt samförstånd, utan tvärtom bröt mot den praxis som länge präglat svensk utrikespolitisk hållning om bredast möjliga samsyn. Nu vill såväl Liberalerna, Sverigedemokraterna som Kristdemokraterna dra tillbaka det tidigare erkännandet som en markering gentemot såväl Hamas terror som mot den palestinska presidenten Mahmoud Abbas underlåtenhet att fördöma terrorismen. Regeringen och utrikesminister Tobias Billström (M) gör gott i att beakta saken.
Precis som Dagens ledarsida fruktade 2014 visade sig Löfvens beslut vara överilat. Lidandet för civila israeler och palestinier fortsätter. I skuggan av kriget och terrorn är det läge för dagens svenska regering att ta ett steg tillbaka och göra en utvärdering av erkännandet av Palestina.
