Lasse Berghagen dog onsdagen den 19 oktober efter en tids sjukdom. Han var en stor svensk underhållare och älskad personlighet. De flesta kan väl någon strof ur Stockholm i mitt hjärta och det var han som lyfte SVT:s Allsång på skansen till en ny nivå. Han blev också psalmförfattare till nr 950 i Svenska psalmboken. Texten i vers två lyder: När ondskan som vådelden flammar och sprids som ett ogräs och gror vill kväva den flämtande låga av tro som alltjämt i mig bor. Då knäpper jag min händer till bön i min Faders hus det skänker mig ro och försoning skänker mig glädje och ljus.
Kanske är det en tillfällighet att bönen är själva centrum i psalmtexten, den bön som ger näring och upprätthåller varje kristens liv. Just bönen är även i centrum för den enkät som Dagen genomförde vid sju kristna sommarkonferenser 2023 med svar från närmare 1000 personer. Som Dagen tidigare skrivit svarar hälften av dem som är över 40 år att det personliga bönelivet är det viktigaste för tron. Ungdomar skiljer ut sig även här med lovsång som det viktigaste för tron. Församlingslivet kommer först på fjärde plats och är den viktigaste faktorn för tron för endast omkring 10 procent, något högre för de äldre och inte ens mätbart för de yngsta.
[ Stor enkät: Bönelivet viktigast när kristna rankar sin tro ]
Ulrik Josefsson, rektor på ALT och gästkrönikör i Dagen, reflekterar över om de som avsätter tid på sommarkonferenser är särskilt engagerade och därför inte helt representativa. Pingstpastor Johanna Bode tycker att svaren är positiva utifrån att kristen förkunnelse ofta betonar den personliga relationen till Gud. Vid en första anblick och utifrån ryggmärgsreflexen är nog de flesta beredda att hålla med. Bönen som den andliga andningsfunktionen i samtalet med Gud är det viktigaste.
I en stark individualistisk och digital kultur betyder inte gemenskapen att man träffas fysiskt.
— Lennarth Hambre
Men vid en närmare eftertanke bör det ändå leda till en djupare analys. Kan det vara så att bönens starka betoning för tron sker på bekostnad av den kristna gemenskapen, församlingen? I så fall är det en signal om en inre sekularisering i svensk frikyrklighet. Församlingen, det som sker gemensamt, har historiskt varit den livsuppehållande kraften i den kristnes liv. Den enskilda bönens betydelse kan visa på en pendelrörelse att vara uppmärksam på.
Enkäten bekräftar också en allmän tendens att människor inte längre hämtar sin auktoritet utanför sig själv utan innanför sig själva. I en stark individualistisk och digital kultur betyder inte gemenskapen att man träffas fysiskt. Gudstjänster och andra aktiviteter i församlingen får stå tillbaka för de egna prioriteringarna. Överlåtelse till ledarskap och långsiktigt lokalt ansvar blir ett minne blott.
I en sådan kultur kan till och med den personliga bönen, hur viktig den än är, bli en faktor som stillar mitt samvete och ger mig en personlig kick. Bön är viktigt, bön ger dimensioner vi inte kan skapa själva, som Berghagen beskriver i sin psalm. Men bön tillsammans är också avgörande. Utan det gemensamma finns det en risk att kristna isolerar sig och blir en öde ö. Och ingen människa är, som bekant, en ö.
[ Lennarth Hambre: Församlingar som mår bra vet varför de finns till ]
