Det hörs allt fler röster som ropar att det är dags att dra in statens bidrag till de religiösa samfunden. Främst tycks udden vara riktad mot muslimska samfund, men det finns en risk att även kristna samfund skulle komma att bli av med stöd och bidrag, om ropen skulle hörsammas.
Det finns bland stora delar av samhället en angelägenhet att komma åt islamismen och att bekämpa de antidemokratiska krafter som verkar under dess paraply. Det är i grund och botten en sympatisk strävan. Islamismen behöver bekämpas. Islam och de muslimska samfunden som skriver upp på demokratins värdegrund är däremot inte problematiska utan är en naturlig del av ett pluralistiskt samhälle. Men det finns här ett skäl att stanna upp och fundera på vad det skulle innebära om alla religiösa organisationer i en framtid skulle stå utan statliga bidrag.
I september gick Liberalernas partiledare, tillika arbetsmarknads- och integrationsministern, Johan Pehrson ut och berättade att statsbidraget till organisationer bildade på etnisk grund kommer att avskaffas. Detta då de etniska organisationerna enligt Pehrson bidragit till etnisk segregation.
Det finns likheter mellan de etniska organisationernas och de religiösa samfundens förutsättningar. Inte minst detta att finansieringen är otrygg. Den beror på hur de politiska vindarna viner för tillfället. Om det blåser hårt kan de avskaffas, något som både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har motionerat om i riksdagen.
Utgiftsområde 17. Slår man upp det kapitlet i Budgetpropositionen för 2024 öppnar sig information om hur staten fördelar medborgarnas skattepengar till kultur, medier, trossamfund och fritid. Totalt sett går cirka 20 miljarder till utgiftsområde 17. Det är bland annat pengar till de statliga museerna. Till folkhögskolor. Till filmstöd. Och till trossamfunden.
Varje år sedan 1970-talet har de fristående trossamfunden fått pengar utbetalade av staten. Bakgrunden och syftet med stödet är bland annat att det stärker demokratin. Aktiva och levande organisationer och samfund är grundläggande för ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Blickar man bakåt i historien är det också lätt att konstatera att utan de tre stora folkrörelserna skulle det ha varit betydligt svårare för demokratin att få genomslag i Sverige. Men det kan också konstateras att folkrörelserna växte och blev starka, helt utan statliga bidrag.
Att skriva att kyrkan är viktig i en kristen dagstidning är att predika för de redan frälsta. Men det tål att upprepas. De religiösa samfunden har givetvis en nyckelroll att spela, även i dag. Människor finner tröst, tro, gemenskap och mening i sina respektive samfund. Flera av organisationerna gör sociala insatser på ett sätt som både kompletterar och överglänser det som det allmänna kan förmå.
Att få ekonomiskt stöd kan vara en välsignelse. En möjlighet att hjälpa fler och nå ut med budskapet om Jesus. Men det kan också komma med förbehåll och krav. Som att man inte får be en bön under scoutträffen, om denna ska få stöd av kommunen.
När staten beräknar och prognostiserar hur det kommer se ut i framtiden är det en minskning av kakan man ser framför sig. Från 20 miljarder 2024 ner till 16 miljarder år 2026. Det väcker frågor o
m var pengarna i framtiden ska sparas in? Frågar man SD eller V så kanske svaret blir samfunden.
[ Experternas 8 råd till församlingar i en svår ekonomisk tid ]
Kanske är det nu läge att se över om det finns bidragsberoende. Pingströrelsen och Katolska kyrkan fick 2022 cirka 8 miljoner kronor vardera i organisationsbidrag. Ansenliga summor. Det finns också anledning att se över om det generella skattetrycket kan lättas och om gåvoavdrag kan göras enklare och större så att medlemmarna själva får större möjligheter att bära upp sina respektive samfund. Kanske kan arbetsgivaravgiften tas bort för ideella föreningar?
En annan sak som skulle underlätta församlingarnas ekonomi vore om det blev enklare för lokala församlingar att registrera sig hos Skatteverket och på så sätt göra sig godkända för gåvoavdrag. Onödigt krångel är sällan hjälpsamt. Speciellt om detta krångel gör det svårare för civilsamhället att vara fritt och självständigt. Skatteavdraget har höjts i omgångar, vilket är bra, men behöver höjas ytterligare. Inte minst vore detta ett sätt för staten att bekräfta och uppmuntra det goda arbete som sker i det civila samhället.
Sverige är ett högskatteland. Få är de länder som utövar ett högre ekonomiskt tryck på sina medborgare. Om detta kan man ha olika synpunkter. Men med höga skatter kommer också att dessa ska fördelas rättvist och effektivt. Idrottsrörelsen får varje år miljardbelopp från staten. Om Sverige kommer till en punkt när även de religiösa bidragen dras ner eller avskaffas kommer också vi kristna behöva ställa oss frågan, hur ska vi förhålla oss till höga skatter som fördelas orättvist?
[ Även företag ska få göra skatteavdrag för gåvor till ideell hjälpverksamhet ]
