I svensk kristenhet är kvinnorna i majoritet, om än inte bland präster och pastorer i alla samfund. Men en snabb översyn av evenemang inom svensk kristenhet visar att det återkommande är väsentligen färre kvinnor än män som medverkar som talare, föreläsare, paneldeltagare eller dylikt.
Är det en kvarleva från en tid, som inte är alltför avlägsen och i vissa enklaver verkar få en renässans, när kvinnor inte tilläts vara präster eller pastorer? Det är inte otroligt att det sitter en kultur ”i väggarna” som behöver tas itu med; sådant som hindrar att frågan till kvinnor ens ställs.
Därför lägger det också ett särskilt ansvar på kvinnor med plattform att lyfta fram andra kvinnor.
— Frida Park
Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent, skrev på sin blogg en lång text om ”Killarna” som lyfter fram, refererar till och bjuder in varandra, men aldrig finner orsak att göra detsamma med en kvinna. Hon har en poäng. Återkommande i sociala medier lyfter män med plattformar och talarstolar fram bilder och inlägg från event där andra män syns. På frågan om det inte medverkade några kvinnor ges inte sällan svaret: ”jo, många kompetenta kvinnor” (sic!). Varför osynliggörs då dessa?
Det betyder inte alls att män inte får synas, eller att kvotering vore rätt väg, men frågan behöver betydligt oftare ställas till de många kompetenta kvinnor som finns. Samtidigt tackar många kvinnor, trots kallelse, trots erfarenhet, trots expertis, nej till att medverka när de faktiskt får frågan.
Varför?
I veckans Ledarpodden anför Eleonore Gustafsson, pastor och krönikör i Dagen, att fler män borde, precis som många kvinnor gör (ibland till överdrift) ställa frågan i bön om medverkan är rätt väg. Och fler män borde, särskilt om eventet har en uppenbart osund balans, faktiskt tacka nej. Kvinnor undervärderar alltför ofta sin kompetens medan män, ofta mer riskbenägna, övervärderar sin, som Josefin de Gregorio, litteraturredaktör och kulturskribent på Dagen, sa i podden.
Det är inte konstigt om det högljudda och polariserade debattklimatet spelar in. Lägg därtill att kvinnor som syns och hörs möter härskartekniker som få män gör. Det kan kosta på att som kvinna ta plats. En plats som därtill ibland enbart erbjuds om män, grindvaktare, öppnar dörren. Därför lägger det också ett särskilt ansvar på kvinnor med plattform att lyfta fram andra kvinnor.
Samtidigt har Gustafsson rätt i att vi måste ha en kritisk blick på den kändiskultur som byggts, framför allt inom frikyrkorna. Och kanske finns det en felaktig nedvärdering av det slags inflytande väldigt många kvinnor redan i dag utövar, i mindre forum, hemma, på sin arbetsplats, i sin församling.
[ Frida Park: Kallelse - inte kön - måste vara det avgörande ]
Men visst behöver kvinnor betydligt oftare våga ta risken det innebär att tacka ja, så att priset man i dag behöver betala som kvinna blir väsentligen lägre för nästa generation. Ja, ibland behöver man kanske säga ja, även om frågan pinsamt uppenbart ställts ”för att det behövs en kvinna så att vi ser lite mer moderna ut”.
Hur når vi en framtid utan fenomenet ”Killar” som bara synliggör andra killar? En framtid där de som ges utrymme får det på grund av sin kallelse och kompetens, inte för att man känner rätt personer? Eller för att man fötts med ett visst kön? Det vore en framtid där kristenheten inte längre är halv.
Lyssna på podden:
[ Felicia Ferreria: Finns det en plats för kvinnor i kyrkan utanför lovsången? ]
