Att tycka att det finns två kön – är det gränsen för vad man får tycka i Sverige? Eller att en klassisk äktenskapssyn är biblisk? Som kristen är det inte konstigt om man är övertygad om att det som står i Bibeln är sant. I ett land med religionsfrihet måste man väl få säga att man tror det? Inte om man vill ha bidrag.
Förvaltningsrätten ger Östhammars kommun rätt: det var inte olagligt att neka en kristen barn- och ungdomsförening lokalt aktivitetsstöd med hänvisning till vad pastor Lukas Ternborg predikade, som Dagen skrivit om. Fast egentligen konstaterar förvaltningsrätten enbart att den springande punkten, den om kommunen agerat enligt likställighetsprincipen, inte kan prövas eftersom föreningen saknar fast egendom i kommunen och då inte räknas som medlem i kommunen. Teknikaliteter gör alltså så att förvaltningsrätten ger kommunen rätt.
Nog kan man ha synpunkter på delar i pastorns predikan, och han har själv bett om ursäkt för om någon kände sig utpekad, men egentligen säger han inget som majoriteten av kyrkor över hela världen inte står för. Lyssnar man på hela predikan blir det tydligt att pastorns huvudbudskap är att vi bygger ett farligt samhälle om vissa normer dominerar så stort att den som tänker och tror annorlunda utsätts för cancelkultur.
En Broder Tuck-politik – “Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
— Frida Park
Nu är det ingen rättighet att få bidrag och inte heller behöver frånvaron av bidrag i sig vara en inskränkning av religions- eller yttrandefriheten. Men trossamfund är en självklar del av vårt samhälle. Två tredjedelar av vår befolkning har valt att vara medlemmar i ett trossamfund. De har alltså en given plats i samhället och bör som sådana också värderas.
Om vi ska ha det bidragssystem vi har i dag är det välkommet med genomskinlighet och någon form av demokrativillkor. Skattepengar ska till exempel inte hamna hos våldsbejakande extremister. Jakob Forssmed (KD) sa i Dagens seminarium om relationen mellan stat och religion i Almedalen i juli att nya demokrativillkor är att vänta och att dessa kan bli ett stöd för kommuner i sin bedömning. Det behövs uppenbarligen. Förutom den beröringsskräck många kommuner uppvisar saknas det alldeles för många gånger kunskap om tro och religion som ger en överängslig bedömning.
Det vore inte fel att överväga att släppa bidragskrånglet och i stället överväga en Broder Tuck-politik – ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen” – alltså olika sorters skattelättnader för civilsamhället, som gåvoavdrag eller att ta bort arbetsgivaravgifter. Att låta stat vara stat och kyrka kyrka.
Pastor Ternborg blev nästintill profetisk, eftersom cancelkultur är vägen Östhammars kommun väljer. I praktiken stämplar politikerna en uppskattad barn- och ungdomsförening som antidemokrater och homofober när man säger att kyrkan öppet sprider åsikter som inte följer de normer som är fastslagna för att erhålla lokalt aktivitetsstöd. Har Östhammar ens övervägt hur detta riskerar att spä på den utsatthet varannan kristen ungdom upplever i svensk skola när de kränks för sin tros skull, av elever och lärare? Så mycket för mångfald och pluralism.
[ Fredrik Wenell: RFSL och Furuhöjdskyrkan borde demonstrera ihop ]
