I en radiodebatt om Furuhöjdskyrkan i Alunda mellan Dagens Frida Park och UNT:s Sakine Madon avslutar Madon med att säga ”en kommun är självklart inte skyldig att bidra till homofobi eller transfobi”. Fobi. Detta begrepp som slängs fram i debatten lite löst och ledigt varje gång man poängtera att man inte håller med. Islamofobi. Transfobi. Homofobi. Kristofobi.
Egentligen är fobi en psykiatrisk diagnos som betyder att en person är orimligt rädd för ett objekt, till exempel spindlar. Fobier är en källa till verkligt lidande som ofta behöver behandling. Men i den offentliga diskussionen används fobi som något annat: intolerans och trångsynthet. Det är ett otyg.
[ Frida Park: Var är alla kvinnor? ]
Ta bara islamofobi. Det finns många som diskrimineras för sin muslimska tro, vilket är oacceptabelt. Men det finns också goda skäl att kunna granska och kritisera islam och muslimska sedvänjor utan att för den sakens skull bli klassad som islamofob.
På precis samma sätt som andra religioner, dess utövare och dess praktiker behöver kunna kritiseras behöver islam kunna kritiseras. Hederskultur, fanatism och diskriminering av kvinnor måste kunna kritiseras. Och se bara på alla de islamister som på svenska gator och torg tackat Allah för terrordåden på oskyldiga israeler. Är det islamofobi att kritisera detta? Nej, rimlig kritik.
En välbehövlig debatt pågår nu om transvården för unga. Allt mer tyder nu på att det skett en överdiagnosticering av unga med könsdysfori och att detta leder till att dessa får kirurgi i stället för psykiatrisk utredning och behandling. Men att påpeka detta stämplas som transfobi. Rimlig kritik och sunt ifrågasättande tystas ner. Ett sätt av lobbyister och ideologer att försöka kväsa debatten och kancellera personer av avvikande åsikt.
En annan fobi är den som Madon anklagar Furuhöjdskyrkan för ovan: homofobi. Det finns sammanhang där homo- och bisexuella personer far illa, och det måste till exempel en del kyrkor inse och då jobba för förändring. Men är det per automatik homofobiskt att mena att äktenskapet är till för man och kvinna? Den ordning som varit under tusentals år och fortsatt en överväldigande majoritet av den kristna kyrkan har?
Men även kristna faller ibland till föga och anklagar meningsmotståndare för fobi: kristofobi. Det är inte mycket bättre. På samma sätt som det finns diskriminering mot andra grupper behöver givetvis även oegentligheter och ren förföljelse mot kristna stävjas. Men i svensk kontext är det mer rimligt att tala om religionsanalfabetism – inte fobi.
Fobi i det offentliga samtalet används i dag främst som ett sätt att slå ner på oliktänkande. En högtravande stämpel som svingas av sanningsfientliga debattörer. Stämpeln utdelas i sociala medier, men också från det offentliga, från myndigheter och från skolor, där ifrågasättande och oliktänkande slås ner.
Denna användning av fobibegreppet är i sin grund djupt odemokratisk. Ett fritt samhälle behöver olika åsikter. Olika sätt att leva, tro och tänka. Men när hotet om fobistämpeln hänger över varje persons panna riskerar demokratins torg att tystna.
