Det finns goda skäl till att så många tog illa vid sig av Josef Barkenboms skämt i sociala medier där han inbjöd till omvändelseterapi, som Dagen skrivit om. Den tidigare deltidspastorn i Solna pingstförsamling blev arbetsbefriad, tog ned klippet från sociala medier och bad om ursäkt, men sa till Dagen att det inte var något konstigt att skämta om omvändelseterapi.
Det spelar mindre roll att hans skämt skulle ha handlat om att Jesus ber oss att vända om, det vill säga bli frälsta (något vi alla behöver). Men när vi vet att människor historiskt har farit illa i kyrkliga sammanhang för att de själva, deras föräldrar eller kyrkliga ledare på skadliga sätt försökt påverka en sexuell läggning eller könsidentitet, blir skämtet en kränkning av alla som är drabbade. Det borde inte anstå den som vill verka som pastor eller själavårdare.
[ Fredrik Wenell: Behövs ingen lag mot omvändelseförsök ]
Även i nutid når berättelser Dagen om pastorer som av föräldrar blir ombedda att träffa, samtala med och be för barn som på olika sätt brottas med sin identitet. Betyder det att det pågår omvändelseförsök på bred front i frikyrkan? Nej, inte nödvändigtvis. I de flesta fallen är pastorer och själavårdare väl införstådda med vad det innebär att vara en medvandrare i en sådan känslig situation och vet att visligen hantera människors inre.
Det bekräftas också i en undersökning Mucf har gjort. Mindre än en procent av de 18 procent som upplever sig utsatta för omvändelseförsök i Sverige anger att det var en ”representant för församling (exempelvis kyrka, moské)” som var förövaren, som Fredrik Wenell skrivit på ledarplats förut. Därmed inte sagt att det inte skulle förekomma eller att det inte finns ett mörkertal. Och varje person som utsätts för något sådant är en person för mycket.
Nej, det handlar inte om en tveksam bibelsyn som skulle ha blivit “liberal” eller “urvattnad”. Det handlar om att vara varsam med människor.
— Frida Park
Den statliga utredningen om huruvida omvändelseförsök ska kriminaliseras konstaterade nyligen att den lagstiftning som finns i dag är tillräcklig, som Dagen skrivit om. Det är bra, för risken vore annars att svårigheterna att definiera och avgränsa ”omvändelseförsök” skulle leda till att all själavård, som i allra högsta grad omfattas av religionsfriheten, skulle försvåras.
Sveriges kristna råd skriver i sitt remissvar, helt riktigt, att kyrkorna behöver fortsätta sin självrannsakan. Oavsett vilken bibelsyn man har behöver kristenheten ta ett stort ansvar för det sätt varpå man möter den som på ett eller annat sätt brottas med sin identitet. Särskilt barn och unga.
Det var alltså rätt av pingstförsamlingen i Solna att agera mot Barkenbom och be honom radera klippet. Nej, det handlar inte om en tveksam bibelsyn som skulle ha blivit ”liberal” eller ”urvattnad”. Det handlar om att vara varsam med människor. Om att inse var gränsen går för ”skämt”. Om att ta ansvar för sina ord och inte sälla sig till förtryckarnas skara.
Alla kan vi behöva själavård. Och det är kyrkans gudagivna ansvar att säkerställa att vi då kan känna oss trygga med att vi inte kommer bli utsatta för omvändelseförsök – skämtsamma eller gravallvarliga. Den kristna trons grund är att alla behöver bli frälsta av nåd genom tro. Men inte genom skadlig påtryckning.
