När tårarna tar slut kan det antingen bero på att man sörjt klart, eller, som i Rita Lifshitz fall, för att sorgen är så stor att det inte längre går att gråta. Ända sedan 7 oktober har hon väntat på livstecken från sina anhöriga som kidnappats av Hamasterrorister. Hoppet lever, säger hon till Dagen, att de ska bli släppta och det förhoppningsvis snart.
Förhandlingarna om en tillfällig vapenvila, för att bistå Gazas befolkning med förnödenheter, och utväxling av 50 israeliska gisslan och 150 palestinska fångar har präglats av osäkra besked och ändrade tidsplaner. Experter säger att det fortfarande finns anledning att avvakta med reaktionerna innan man vet att det verkligen blir av och kan ske på ett säkert sätt.
Om utväxlingen blir av finns förhoppningar om att tio månader gamla Kfir Babas och hans storebror Ariel fyra år gammal, ska släppas, som Arne Lapidus rapporterat om i Expressen. Det får inte finnas någon tvekan om från omvärlden att gisslan, och då avses alla – inte bara 50, ska släppas omgående.
I sociala medier, hos kulturprofiler och på gator och torg fortsätter judehatet att höras. Till exempel sprids rena antisemitiska konspirationsteorier av Stina Wollter, författare och konstnär, via hennes Instagramkonto med 300 000 följare, som Isobel Hadley-Kamptz skrivit om på ledarplats i DN. Bedrövligt är vad det är. Kampen mot antisemitismen får aldrig tystna. Aldrig.
[ "Jag kan inte gråta längre, det kommer inte ut några tårar" ]
