Det krävs ingen djupare analys för att konstatera att det är en skakig tid för moder jord. Krigshärdarna är omfattande på flera kontinenter och konsekvensen blir alltid människor som flyr, fattigdom, svårt lidande och död. Samtidigt breder klimatångest ut sig, inte minst i en ung generation. Utanpå allt detta är det bara 14 procent av alla länder som har demokrati som vi känner den i Norden. Det är inte konstigt om det i den här situationen finns behov av att söka efter hoppet. Men var finns det?
Jan Eliasson, tidigare biträdande generalsekreterare för FN, föreläste i Immanuelskyrkan i Örebro tisdagen den 14 november och analyserade globala konflikter och utmaningar. Han sökte samtidigt visa på ett hopp. Några hoppfulla tecken han ser globalt handlar om kvinnors frigörelse och ledarskap, unga och deras nyfikenhet och inte minst internationella samarbeten. Det är inte svårt att instämma.
Det kristna hoppet värderar alla människor, män och kvinnor, ras eller kön, rika eller fattiga lika. När det gäller kvinnors frigörelse och ledarskap i både samhälle och kyrka framstår den afrikanska kontinenten som intressant. Afrikas första kvinnliga president Ellen Johnsson Serlif hann att uträtta mycket under sin tid som president i Liberia mellan 2006 och 2018, inte minst för andra kvinnor. Hon tilldelades Nobels fredspris 2011. Hon lyckades få hela utlandsskulden avskriven och skapade en sannings- och försoningskommission i ett led i att återuppbygga ett krigshärjat Liberia. Hon ledde även landet genom Ebolakrisen 2014.
Tyvärr har inte kyrkan alltid varit ett föredöme i fråga om kvinnligt ledarskap men det är hoppfullt att allt fler kvinnor, också i Sverige, träder fram och bidrar till att Guds rike inte längre är halvt
[ Frida Park: Vi måste hitta framtidens bärare av hopp ]
Barn, unga och unga vuxna är ett annat hoppfullt tecken. De har en naturlig nyfikenhet och är beredda att engagera sig i många olika sammanhang om äldre bara är villiga att ge dem utrymme. Deras hjärta för medmänniskor och klimat är föredömligt för oss som är äldre. Det är ingen slump att Jesus välsignade barnen och utmanade unga fiskargrabbar att bli hans efterföljare. Även i detta avseende finns det positiva exempel från den afrikanska växande kyrkan. På 1970-talet i Centralafrika uppstod en ungdomsrörelse som i dag har en enorm livskraft med 138 000 medlemmar. På samma sätt var det när den andliga väckelsen drabbade Sverige för drygt 100 år sedan. Det var inte främst de äldre som var tongivande. Till exempel var den första föreståndaren för Baptistförsamlingen i Edsbyn 28 år vid bildandet.
Själva behöver vi inse att vi inte bara är svenskar och européer utan också världsmedborgare – och ännu mer. Vi har medborgarskap i Guds rike.
— Lennarth Hambre
Unga är inte bara nyfikna utan vanligtvis har de en högre grad av risktagande som är nödvändigt i en till viss del förstelnad kyrka och frikyrka i Sverige. I dag bör varje församlingsledning och kyrkoråd ha någon form av inskolning av unga människor eller ha en plan för hur de kan påverka församlingens utveckling. Deras erfarenheter, vilja till engagemang, hunger och längtan kan bli till en revitaliserande kraft för hela frikyrkan.
Ett tredje ljus i mörkret är samarbeten som sträcker sig över alla de gränser vi människor kan dra upp emellan oss, inte minst olika former av internationellt samarbete. De partnerskap som utvecklats inom internationell mission och bistånd är ett föredöme för samhällets ibland trögflytande institutioner som alltför ofta agerar i stuprör, vilket gör att människor hamnar i kläm. Överlämningen av missionsarbeten till de inhemska kyrkornas egna händer lyckades inte alltid men tillsammans har vi lärt av varandra och utvecklat ett fungerande och berikande partnerskap. Tillsammans är enda vägen framåt.
Detta gäller även internationella relationer och partnerskap i den politiska arenan. Att sänka trösklarna för konflikter och att arbeta tillsammans och skapa överenskommelser för handel, fredsforskning, bistånd, miljö och kunskapsutbyte är en nödvändighet för att överbrygga de klyftor som i dag skapar problem och leder till att människor drabbas på olika sätt. Vi behöver mer av internationella överenskommelser och partnerskap för att förhindra möjligheten för maktfullkomliga diktatorer att ta över. Själva behöver vi inse att vi inte bara är svenskar och européer utan också världsmedborgare – och ännu mer. Vi har medborgarskap i Guds rike.
Det kristna hoppet visar också att detta medborgarskap sträcker sig bortom och det vi har att förvalta här på jorden. Bortom gränser, konflikter och svårigheter i livet här och nu. Det betyder inte att livet levs uppe i molnen, uppe i det blå, med drömmar om ett bättre liv. Det hjälper oss att upptäcka fröet till en ny värld, som redan börjar här, eftersom Gud är hoppets källa. Detta hopp är dessutom en kraft till ett annorlunda liv: en utmaning för varje människa som sträcker sig efter det kristna hoppet.
