Det råder ingen tvekan om att svensk vänsterrörelse har problem med att hålla gränsen mot antisemitism. Märta Stenevis gillande av Stina Wollters Instagrampost där den senare försvarade sitt spridande av antisemitiska lögner är under all kritik. Det duger knappast att bortförklara det med att inte ha läst ordentligt.
Inte heller är det någon nyhet att Socialdemokraternas strategi att attrahera muslimska röster lett till gränsdragningsproblem för partiet. Då hjälper tårar från Magdalena Andersson (S) föga som ursäkt för att inte tydligare ta itu med företrädare som svajat betänkligt angående terrororganisationen Hamas. Allt detta förtjänar kritik. Men därifrån till att S skulle vara ”en aktiv del i den islamistiska rörelsen”, som Jimmie Åkesson (SD) påstod i sitt tal på partiets kongress, är det likväl långt.
Påståendet är naturligtvis noga avvägt av omvalde SD-ledaren, som också krävde rivning av och stopp för nya moskébyggen. Talet är fyllt av bedräglig och farlig retorik där grundlagens religionsfrihetskrivningar om rätt till att utöva sin religion alldeles kastats överbord. I stället är det en snäv rätt från religion som Åkesson betonar. I Sverigedemokraternas Sverige får troende bara utöva religion om det inte påverkar någon annan. Det innebär att den dagen kristna applåderar SD:s religionspolitik är dagen man också inleder resan mot nedmonterad religionsfrihet och avskaffade rättigheter att fritt predika och evangelisera – för muslimer såväl som för kristna.
